ögonöppnare om förtrycket av kvinnor

"Osama" var en av 2004 års bästa filmer och visade världen att talibanväldet i Afghanistan kanske var 1900-talets vidrigaste regim. "Buddha föll av skam" är en påminnelse om att såren efter piskrapp, stenkastning och kalasjnikovkulor ännu är långt ifrån läkta.
I början av filmen finns inte mycket som tyder på att den är en av årets stora ögonöppnare. Tjugoåriga iranskan Hana Makhmalbaf är lika mycket fenomen som regissör; hon debuterade med en kortdokumentär som åttaåring och gjorde sin första långfilm sex år senare, men medan den första halvtimmen av "Buddha..." släpar sig fram med samma tempo som Afghanistans vattenbärande åsnor vill man bara resa sig och ropa "Tillbaka till gymnasiet, Hana!"
Men så. Flickan Bachtay (Nikbakht Norus) vill gå i skolan. Det blir en fix idé. Hon bara ska dit. Men samhället har andra planer. På ett mycket skickligt och metaforiskt sätt visar Makhmalbaf upp de hinder som ligger mellan flickor i vissa länder och en utbildning; familjeplikter, fattigdom, fundamentalism, krig, religion, traditioner och vidriga, vidriga män i alla åldrar, män i skägg, män med höttande pekfingrar, hundraåriga män med knarriga röster och heliga skrifter och tioåriga män med trädgrenar som de leker är gevär.
"Flickor ska inte gå i skolan, vi river sönder din skolbok", säger männen i filmen, "bara syndiga kvinnor har läppstift, vi stenar dig", säger männen, "Avtäck inte ditt hår, du är kvinna", säger männen och tioåringarna pyser med munnen så att det ska låta som pistoler och explosioner för sådant tycker tioåriga män i hela världen är tufft.
Och så vill de stena henne på riktigt: "Jag vill inte leka stening", säger Bachtay gråtande, och i stället travar hon på med sin skolbok med allt färre sidor, hon ska gå i skolan, länge, länge travar hon på och bilden av hennes sammanbitna ansikte kommer att förbli en av de starkaste från filmåret 2008.
"Buddha föll av skam" påminner oss om två saker. Att krigens och fundamentalismens förgiftade blod kommer att rinna länge i Afghanistans ådror. Och att det borde finnas en enorm ö, omringad av hajar och elektriska ålar, där man kunde placera alla män från tre års ålder så kunde de stena och skjuta varandra tills de blir trötta i armarna och världens kvinnor kunde få utvecklas i fred och männen introduceras i samhället när de till slut, eventuellt, är redo för det.