När striden om almarna i Kungsträdgården i Stockholm var som hårdast, i maj år 1971, kom ett gäng män förklädda till skogshuggare i hjälmar och röda västar med motorsågar i händerna. Jag är uppväxt med skogshuggare i Västerbotten och såg genast att det inte var vanliga skogshuggare eftersom de satte sågarna mot almarnas stammar i ansiktshöjd!
Besökare i hög fart
Nej, det var förklädda provokatörer som inte visste hur man fäller träd. Men, folkopinionen vann och almarna räddades. Det är en självklarhet för alla idag.
Nu gäller det Ojnareskogen och mycket mera än enbart träd.
En vacker skog äger en identitet. De flesta människor känner stolthet i att se en vacker skog. Men exploateringen av naturen och kalkstenen på Gotland är svår att hantera. Det gäller också jobb och inkomster. Många önskar dock att få äga stoltheten i att se Ojnareskogen vacker och orörd.
Sommarbesökarna kör i hög fart förbi Ojnareskogen på väg 148 mot badstränderna på Fårö. De vill alla ha sol och bad först och främst men också allt det trevliga i den genuint gotländska kulturen. Gotland och gotlänningarna ska då tillhandahålla det som krävs. Det är rena badstränder, rent vatten, evenemangsveckor, mysiga kaféer, stenugnsbagerier, kändisar, och så vidare.
Vackert och trevligt
Till Gotland kommer också entreprenörer, minglare och konsulter med uppdrag att koka ihop en gotländsk identitet som lockar till snabb och riklig konsumtion och hög omsättning i besöksnäringen. Det tillverkas glassiga gratistidningar med bilder som uppfyller besöksnäringens förväntningar. Allt är vackert och trevligt och tydligt.
Men den allomfattande besöksnäringens bild av det mysiga Gotland stämmer absolut inte på Ojnareskogen och allt med det. Nästan ingen sommarbesökare stannar på den hårt trafikerade vägen förbi Ojnareskogen. Ingen funderar djupare på att den orörda naturen kanske är det mest värdefulla kapitalet som finns här på Gotland.
Ojnareskogen otydlig
Nej, de flesta stannar bara på platser som är mysigt ordnade med bad, kaféer, evenemang och sommarsol. Ojnareskogen är otydlig. Den är ingen plats, äger ingen identitet, är inte ett varumärke.
När vi visar naturen på Gotland handlar det alltid om det bildsköna och pittoreska och vad det betyder för besöksnäringen. I det sammanhanget är fältbiologerna i skogen bara losers.
Sommaren är snart över. Omsorgen om den gotländska identiteten återgår till dem som bor och arbetar här. Vi blir som alla andra. Vi har både stora och små bekymmer. Stora världen långt där ute ser inte våra små bekymmer. Ingen bryr sig nu om de glassiga bilderna på det soliga sommargotland, om bilderna är sanna eller inte, och vad allt det betyder på sikt.
Hit men inte längre
Jag funderar här ute på Fårö om Ojnareskogen blir en strid som liknar den om almarna i Kungsträdgården år 1971.
Hit men inte längre, sa alla. Det är Ojnareskogen och allt med den väl värd.