Olika skildringar av ett krigiskt Sverige
Killar tycker också om att läsa om krig (betydligt mera sällan tjejer, tror jag) och det i stigande omfattning tycks det. Böcker om krig och krigare överflödar marknaden. Är vi grabbar verkligen så primitivt blodtörstiga? Ingalunda. Nuförtiden tolererar vi inte ens aga. Och vi vet att krig i verkligheten är det jävligaste som finns.
Vi läser om krig därför att det är spännande och för att krigshistoria är en underbar samling spel (om man blundar för massdödandet) som man kan spela om hur många gånger som helst. Kunde till och med vår egen nationalkatastrof vid Poltava (1709) ha undvikits?
*
Nyutkomna "Katastrofen vid Poltava" av IT-konsulten Peter From kretsar försiktigt men oavlåtligt kring den frågan. Försiktigt, ty författaren vet att historikerna ogillar "kontrafaktisk" historia. Därmed menas spekulationer av typen "om förstärkningarna nått fram till Karl XII och hans åderlåtna armé hade då katastrofen kunnat undvikas och hade t.o.m. det svenska stormaktsväldet kunnat räddas ...?".
From dokumenterar på 400 detaljerade sidor det svenska fälttåget allt djupare in i Ryssland 1707-1709. Till förtjänsterna hör att författaren grävt fram mycket material ur ryska arkiv om tsar Peter och den färgstarke "hetmanen" Mazepa i Ukraina som gjorde misstaget att gå över till svenskarna. Men Froms politiska analys är förvirrad och förvirrande.
Författaren vill helt enkelt inte dra ut konsekvenserna av sin egen berättelse. Han har visat hur den fruktade svenska hären månad efter månad obönhörligt förlorade sina gifttänder medan tsar Peter planmässigt byggde ut sin styrka. Han har också visat att Karl XII helt i onödan slösade bort män och materiel på belägringsstrider just innan det avgörande slaget. Till sist fattade kungen det vansinniga beslutet att avstå från kanoner vid Poltava. Påföljd: karolinerna sköts i trasor innan de hann dra sina vapen. Sammanfattningsvis: svenskarna hade av sin kung letts rakt in i den ryska fälla tsar Peter med sådan omsorg hade gillrat. Läsaren men inte författaren förstår detta.
*
From är alldeles för krigsbegeistrad och alldeles för mycket beundrare av Karl XII för att vilja erkänna att nederlaget vid Poltava var definitivt. Istället fabulerar han om goda möjligheter till revansch med Karls nya Norgearmé några år senare och så vidare.
Går man tillbaka till Peter Englunds genombrottsbok "Poltava" (1988) klarnar perspektivet. Englund visar att den karolinska armén var ensidigt byggd för offensiv. Överväldigande blixtanfall med blanka vapen och med en karismatisk kung i spetsen och ingenting annat! Så hette den framgångssaga som måste leda till katastrof. Krigarkungen och hans armé var en del av det svenska problemet, inte en del av lösningen.
*
Istället rekommenderar jag en bok av en helt annan klass nämligen veteranhistorikern Sverker Oredssons "Gustav II Adolf". Oredsson är den förste moderna svenske historiker som vågat sig på "hjältekonungen". Senast det begav sig var Nils Ahnlunds "Gustav Adolf den store" (1932) och då satt hjälteglorian orubbad kvar som läsaren förstår.
Gustav Adolf är mest känd för att ha stupat vid Lützen (1632). Men svenskarna behöll slagfältet som det hette och resultatet av det fruktansvärda trettioåriga kriget (slut 1648) blev för svenskt vidkommande den stormaktsställning som tog slut vid Poltava. Gustav Adolf gick till historien som Segraren medan Karl XII blev Förloraren. Kanske en förklaring till att Gustav Adolf tills nu sluppit en kritisk granskning medan Karl fått mängder av kritik alltsedan 1700-talet.
Oredsson vill ge en modern bild av hjältekonungen. Först och främst tar han avstånd det myckna krigandet. Soldaterna dog som flugor och det folkfattiga Sverige-Finland blev ännu tommare på manfolk. "Bondenöd och stormaktsdröm" var den talande titeln på en bok av Axel Strindberg (1937). Hur kunde då bönderna fås att ställa upp på alla våra meningslösa erövringskrig (Gotland erövrades 1645) från Gustav Adolf till Karl XII? I fält var de bara kanonmat medan officerarna ända fram till Poltava hade tillgång till betjänter, extrahästar och vagnar.
Oredsson framhåller den religiösa indoktrineringen som den avgörande faktorn. Den lutherska krigsideologien visade att svenskarna var Guds soldater förutbestämda att segra. Och efter segern väntade plundring och orgier - svenskarna var minst lika grymma som sin fiender. Men Oredsson framhåller att adelsmännen var de verkliga vinnarna på krigen och plundringarna. De fick ämbeten, jord, herrgårdar och slott och kan man tillägga, en allmän kaxighet - förlåt, bördsstolthet.
Gustav Adolf och hans högadlige kansler Oxenstierna grundar Stormaktssverige vars grundpelare var adligt klassförtryck, lutherskt religionsförtryck och kunglig diktatur. Oredsson ser Karl XII och Poltava som en logisk slutpunkt.
Så jobbar vi med nyheter