Huvudduk, halskläde, huckle, dok, snibb, klut, trasu och sjal, kallas de i Sverige.
Lika många som uttrycken är, lika stor är mångfalden mönster på tryckta bomullssjalar.
De bars av allmogekvinnor generationer tillbaka och bärs fortfarande i folkliga dräkter.
Klart är att dessa sjalar kom till Sverige och att varje landskap har haft sina speciella mönster och färgkombinationer.
"Ingen provinsiell företeelse utan en universell mönsterskatt" noterade Gösta Sandberg i Dalarnas hembygdsbok 1989.
Kunskapen om färger, recept, mönster och tryckstockar har förts av yrkesskickliga inom och mellan länder.
Till Gotland 1784 kom, och blev kvar, Tobias Lang från Ungern under sin gesällvandring på väg från Schleswig-Holstein via Stockholm till S:t Petersburg.
I den nya boken "Folklig grannlåt" lyfter morakvinnorna Birgitta Farhang och Ingrid Herrdin fram sjalarna och knyter samman denna svenska kulturskatt med fjärran folk och andra länder.
Författarna är två morakvinnor som var för sig har samlat på gamla bomullssjalar med tryck i olika färger och mönster och nu tillsammans skrivit boken.
Med fokus på Siljansbygden har de inventerat, dokumenterat, beskrivit och analyserat sjalar i privat ägo, på hembygdsgårdar och museer.
Boken berättar om en skönhetsvärld som länge legat dold i stugor, på hembygdsgårdar och museer.
Många fina bilder kompletterar författarnas förnämliga genomgång av sjalarnas olika benämningar, mönster, färger och tryck, folkminnen och historik, handel inom och till landet, och invandring.
Tips med skötselråd, och exempel på nytryck, däribland gotländska Barbro Sandells design utifrån Tobias Langs skisser och tryckstockar, finns med, liksom författarnas egna produkter som tagits fram med inspiration från gamla mönster.
För den som gillar att göra själv innehåller "Folklig grannlåt" även förslag på mönster att brodera eller torrtova.
Föredömligt, för den som vill fördjupa sig i ämnet, redovisas också alla bildkällor och dessutom en genomarbetad källförteckning.