Om ett liv som tall
Foto:
Som barn hade han ett elände på lördagarna när modern ville att han skulle lägga fram veckans synder och få Jesu förlåtelse. Han var ju så snäll, helt enkelt genomgod. Vad skulle han säga? Det gav honom mycket huvudbry.
"Ett annat liv" är PO Enquists memoarer, hans liv som han minns det och vill berätta om, från barndomen som lärarinnänkans ende son i det gröna huset i Hjoggböle i Västerbotten fram till den dag i februari 1990 då han, på en danskt behandlingshem (och att efter att ha rymt från ett isländskt, i snön, i strumporna) börjat skriva på "Kapten Nemos bibliotek". Inte en droppe har han druckit sen dess, det är arton år sedan.
*
Då hade han nyss varit på premiär på "Till Fedra" i tysk version i Wurtsburg (eller nåt på W). Två eller tre dagar senare vaknar han i en avkopplad tågkupé på en rangerbangård i Hamburg,
Han har betraktat sitt sjunkande med humoristisk klarsyn, tycker han. Bara inte hustru och barn vore så förtvivlade.
Insikt var ju det han hade haft. Han visste precis hur mycket han kunde dricka och hur man överlistar antabus. Rädd och rasande som en liten pojke måste han nu ingå i en grupp på sexton som ska låta sig nedbrytas och komma till insikt enligt Minnesotamodellen.
Bara en andlig omvändelse kan rädda en alkoholist. Hade han icke vetat sen han var barn att frälsning är det enda för en som kommit ut i spriten?
Varför började det så bra och gick så illa? Det är hans enkla fråga.
*
PO Enquist. En av våra mest uppburna författare ("Livläkaren" recenseras i New York Times), framgångsrik dramatiker (även om "Tribadernas natt" floppar på Broadway). Oerhört produktiv. I hetluften efter "Legionärerna" och "Sekonden". Litterärt belönad. En i kultureliten.
Som utsänd rapportör på stora sportevenemang ser han sprängdegen i taket under israelernas förläggning när det fasansfulla sker i OS i Munchen 1972. Han bor i Berlin under de politiskt dramatiska åren efter 1970. Han reser runt i Baltikum 1984 innan kommunismen rasar. Han går i Frihetsmarschen i sydstaterna i USA 1966 och ser beväpnade Svarta pantrar passera i lastbil.
Men vilken är hans roll, egentligen? Som en blyg iakttagare ser han sig själv, en kringvandrande tall som hör och ser. Men utanför.
I femton år lever han i frivillig exil i Danmark och Paris i en allt tätare spritdimma som gör honom oförmögen att arbeta, utom några kristallklara timmar på morgonen. I Paris betraktar katten August stumt hans krampaktiga försök att skriva tills han till sist knackar ner frågan till sig själv: Vilket var ditt första telefonnummer? (Sjön 5) 20 år senare ska han hitta svaret, 21 sidor där han ingående beskriver en pojkes centrum i livet.
*
Per-Ola var ett ensamt barn när han växte upp i Sjön, Hjoggböle. Men han hade ju skogen och "Soldater i fält" och han hade sina kartor. Hopkrupen på linoleumgolvet i köket ritade han kartor på smörpapper över ett land där centrum alltid var hans, där Stockholm var någonting i periferin och de sydliga landskapen små och juverliknande. Gränserna kunde ändras precis som han ville.
Han var moderns ende son, inte den förstfödde, han dog. Varför fick han samma namn som den som döde och var det verkligen fadern som hade skrivit uppmaningen i psalmboken på sitt yttersta, att Per-Ola, sex månader, skulle bli en kristen och präst?
Han älskar modern, lärarinnan, men ett inre behov av att rymma ifrån henne skapar en bild i hans sinne av fadern som den hemlige Välgöraren (med små vingar som flaxar), den som lyssnar och ger råd när han är i bryderi och när Jesus som vanligt inte har tid. Fadern som ska bli Resenären och följa honom genom livet, också som 70-årig pojke.
Synden, skulden, skammen. Det är mycket han ska grubbla över.
*
Med en växande känsla av glädje, lycka nästan, låter jag mig uppsugas av Enquists dissekerande av sig själv och sitt liv, med den vassa udden punkterande alla försök till högmod, till att vara stor på sig, eftersom ju ödmjukhet är en av de främsta dygderna. Jag ser hans kamp för att kränga av sig denna tunga ryggsäck som skulle ha kunnat sänka honom likt morbroderns potatissäck där i vaken.
Men, ja, som en tall är han för mig denne Enquist, hög och rak, icke längre så rank men stående stadigt och med den praktfulla kronan i behåll.
Här gör han en gedigen insats för att citera Norrans pålitlige fotbollsreferent Mr Kuri (Merrkurri).
Så jobbar vi med nyheter