Om fotokonst och fotojournalistik

Trenden i år är att både rent konstnärligt syftande fotografi och fotojournalistik kan påminna om måleri med pensel och färg på duk.
I januari i år publicerades ett fotografi i Dagens Nyheter. Fotot visade 15-åriga Fabienne som låg skjuten till döds av en polisman på en sophög i Port-au-Prince på Haiti.

Aktuella problem
Fotot orsakade en pressetisk debatt. Fabienne höll sina armar omkring något som såg ut som en gammal spegelram. Det var en spegel som hennes mormor glömt, men Fabienne blev tagen som plundrare.
Det sades först att skjutning skett av misstag men sanningen visade senare att det var ett mord.
Dagen Nyheter ansåg att fotot hade högt informationsvärde om hela situationen efter jordbävningen på Haiti. De anhöriga till Fabienne var givetvis inte tillfrågade om fotots mening i en dagstidning i västvärlden, långt från deras verklighet.
Den här händelsen visar på aktuella problem med fotografi och fotografens roll. Är fotot i sanningens tjänst eller har det efterhand blivit något annat?
I årets ParisPhoto fastnade jag för Francois-Régis Durands bilder. De är distinkt journalistiska och åskådliggör samma problematik som bilden på den döda Fabienne i Port-au-Prince.
Det är känsliga bilder på barn och familjer i Afrika eller Asien. Journalister och tv-team samlades hela tiden runt Durand och han vann utmärkelsen "Unga talanger".

Klassiskt på väg ut
Durands bildkompositioner har samma karaktär som hos 1930-talets fotomästare Cartier-Bresson och Robert Capa men den unge Durand hanterar färgen med den digitala kamerans överlägsenhet så att bilderna får ett färguttryck som påminner om 1600-talsmåleri.
Ett par äldre fotografer jag talade med på mässan tror att den klassiska fotojournalistiken är på väg ut. Förr fanns det fotojournalister men inte nu. Stillbilder kan inte konkurrera med televisionens rörliga live- och ljudupplevelser.
Vem nöjer sig med stillbilder i den konkurrensen? De tänkte givetvis på svartvita fotouppslag i tidningen Time-Life på 1930- fram till 1960-talet. Flera legendariska fotografer presenterade på den tiden dramatiska fotoupplevelser med utsatta människor från olika krigsskådeplatser.
Den klassiske fotojournalisten hade en liten Leica-kamera och arbetsmetoden var att krypa så nära krigshändelserna som möjligt. Många fotojournalister har också dödats i jakten på krigets närbilder. En kvinnlig fotograf jag talade med sa att idag är de flesta fotografer bara plåtslagare och att fotojournalisten är en utdöd yrkeskår. Hon sa att förr hade fotojournalisterna uppdrag och fick bra betalt men idag finns inte pengarna och uppdragen.

Osentimentala bilder
Under ParisPhoto hördes många åsikter om fotografi som konst och om den fotografiska stillbildens framtid.
Om vi ser till dramatiska världshändelser under det senaste året så skildras de allt oftare med bilder tagna av amatörer boende på platsen. Så var det under jordbävningen på Haiti och översvämningen i Pakistan. De här fotona tagna av vem som helst ger oftast en osentimental bild av verkligheten, men de är inte tagna av välbetalda fotografer som arbetar på uppdrag av Reuters och Associated Press.

Glamouren är borta
Vem som helst kan nu ta bilder med den nya digitala tekniken och distribuera dem blixtsnabbt med Internet.
En ung fotograf sa att fototalanger finns överallt numera och att en bra bild alltid talar för sig själv - men glamouren kring fotojournalisten som yrkesroll är borta.