"Belägringen av Leningrad" bjuder på en förfärande läsning. Juristen och historikern Anna Reid har använt sig av dagböcker skrivna av människor som genomlevde svälten, då Tyskland belägrade staden under andra världskriget.
Sovjetstaten orsakade på grund av maktmissbruk och inkompetens att antalet svältdöda mångdubblades. Stalins utrensningar åren innan hade medfört att 80 procent av officerarna försvunnit. Politiska meriter vägde tungt i nyrekryteringen och i slutet av 1941 hade Röda Armén förlorat 142000 av sina 440000 officerare. Militärhistorikern Antony Beevor menar att det var ett slöseri med liv som saknar motstycke i modern tid. Underlåtenheten att i tid tömma staden på civila, gjorde att endast 636000 människor hann flyttas innan belägringen var ett faktum. Från London kunden man evakuera 660000 på två dagar då Storbritannien förklarat Tyskland krig.
Mer förfärande är de fortsatta förföljersena av den egna befolkningen. Hela tiden grep NKVD präster, mensjeviker, f.d. officerare, kulaker, f.d. köpmän och en rad andra förda under mera generaliserade rubriker.
Schaktmaskinerna på kyrkogårdarna förmådde inte hålla jämn takt med leveranserna. På kyrkogården Piskarevskoje uppskattades antalet obegravda i februari 1942 till 20000 - 25000 staplade i två meter långa rader.
Det var förbjudet att tala om svälten. Befolkningen i övriga delar av sovjetstaten var totalt ovetande om katastrofen i Leningrad. De som dog av svält diagnostiserades som dystrofiker, alltså hade drabbats av omsättningsrubbning i organismen.
Reid menar att Rysslands stora forsterländska krig, som det fortfarande kallas, vanns till en onödigt stor kostnad. Leningrad är ett exempel på det. Tyskland initierade belägringen, men den sovjetiska regimen misslyckdes med evakueringen och att lägga upp matförråd. Folkmilisen saknade kunnig ledning och tusentals dog.
Reid menar att själva belägringen kunnat undvikas om skickligare bedömningar gjorts av det militära läget. Kontrafaktisk historieskrivning är inte möjlig, men säkert ligger det något i det.