Om medmänsklighet och drömmars styrka i den starkaste av två
Båda handlar om män fångade i köld och ofrihet och hur de med arbetets hjälp håller helvetet stången.
Båda fokuserar på e n man, som vägrar låta sig avhumaniseras och markerar detta bland annat genom att upprätthålla renlighet och bordskick i en värld av smuts, löss och kaos.
Av de två böckerna skulle jag vilja säga att Huggarna är den starkaste och väl bevisar att Roy Jacobsen är en författare som kan spela i Nobelklassen.
Där Solzjenitsyns vardagshjälte Ivan befinner sig i ett fångläger i Gulagarkipelagen, uppehåller sig Jacobsens Timmo i sin finska hemstad Suomussalmi.
En decemberdag 1939 ockuperas den av ryssarna. Han är ensam kvar sedan finsk militär satt eld på den utrymda staden. Mat hittar han i bästa Robinson Kruse-anda under raider till källare och ruiner.
Kort efter branden, mäktigt beskriven som en dånande Ragnarök, överraskar han en vettskrämd ryss i den stuga han gjort till sin och blir fånge hos de hungriga, uttröttade, frysande inkräktarna.
Där börjar den egentliga berättelsen om Timmo, byfånen, som ingen förmådde rubba, sedan han beslutat sig för att stanna när alla andra flydde.
Timmo är vedhuggare. Han placeras av ryssarna tillsammans med den udda skara män som skall förse dem med ved, livsnödvändig för soldaterna i den 40-gradiga kölden.
En 17-årig barnhemspojke, en skollärare, halvblind sedan han förlorat glasögonen, och en bonde ingår i huggarlaget.
Där finns också en man som bär med sig sin hustrus röda skor under skjortan. Han hade just hämtat ut dem när han tvångsrekryterades och vägrar släppa dem ur sikte.
Underbart beskriver Roy Jacobsen hur den ringaktade Timmo genom sina kunskaper om skog och yxa och iskyla, blir dessa malplacerade människors ängel och självklara ledargestalt, där han orädd utför sitt hantverk i granatregnet, sköter om deras köldskador, ser till att de får sömn och mat och plockar fram den mänsklighet de bär på.
En berättelse i berättelsen handlar om relationen mellan Timmo och den underlige finske tolk ryssarna har med sig.
Våren 1940 kommer freden i det korta Vinterkriget. För Timmo medför den bitterhet, oro och sorg. Återvändarna sårar honom. De ryska skogskamraternas okända öden kan han inte släppa.
En tidningsnotis får honom att tro att mannen med de röda skorna bor nära. Varför åkte han inte hem till den älskade hustrun? Och varför hör han inte av sig?
Huggarna handlar först och främst om den djupa humanitet som ger fanders i allt utanverk och koncentrerar sig på den enskilda människa man har inför ögonen, vare sig hon är vän eller fiende.
Den handlar också om insikten att vi en dag når den punkt där allt hopp om en ljusnande framtid är förverkat.
Enkelt och vardagligt illustrerar Roy Jacobsen vad han menar genom att berätta om den ryske bondens aldrig infriade förhoppningar för sin son och om Timmos drömmar om den unga vackra lärarinna som inte längre finns utan nu är en bitsk gammal tant.
Tiden rullar nämligen på i Huggarna. När det var som vidrigast för dess människor var det som bäst. Det är den tes man kan utläsa. Roy Jacobsen skriver om detta välkända faktum i en bok som utan minsta tvekan kan rangeras in bland stor litteratur.
Så jobbar vi med nyheter