Om nationalism och kulturarv

Samma sak är det med nationalmålarna Bruno Liljefors, Carl Larsson och Anders Zorn och många fler på 1800-talet. De målade alla svensk nationalromantik, men är målarnas härkomst särskilt viktig? Nej, inte, säger många. Zorn hade exempelvis tysk härkomst.

Skulle lyftas fram
Kulturkritikerna har alltid försökt urskilja nationella karaktärsdrag i allt som görs inom alla konstarter. Så var det på 1800-talet när olika nationers kulturella identitet skulle lyftas fram i allt från arkitektur till litteratur.
En liten akvarell av Carl Larsson med en ursvensk guldlockig flicka i röd tomtedräkt köptes nyligen för åtskilliga miljoner trots att vi tydligt ser att motivet är sentimental nationalromantik. Denna lilla målnings uttryck och motiv ingår i vårt kulturarv, varken vi vill eller inte.

Storebror och älskarinna
Så är det också med modernismen som kom till Sverige på 1910-talet. De ledande kulturkritikerna hade då en politisk drivkraft i att försöka särskilja nationella sinnelag trots att modernismen revolterade mot den gamla nationalismen. Tysk expressionism sades på 1920-talet ha en manlig brutalitet medan den franska var sublim och intellektuell. Det svenska kynnet sades vara något mitt emellan. Den tyska kulturen för hundra år sedan beskrevs av svenska kulturkritiker som en kraftfull storebror medan den franska kulturen var som en hemlig älskarinna.
Kulturkritikernas envetna sökande efter nationella särdrag kan förfalla lustigt. Men att det fortsätter så tydligt än idag är förbluffande.

En uttalad uppgift
I dag tänker vi att dåtidens kulturkritiker var enfaldiga och blandade ihop konst och kultur med politiska avsikter och att de därför var okunniga. Men givetvis var det så att kulturen hade en uttalad uppgift och var ett redskap i att skapa en nationell identitet. Men så är det väl inte numera, tänker vi. Men oj vad vi bedrar oss. Att kulturskribenter söker efter tecken på nationell identitet gäller även idag. Det är ett förvånande faktum.
De gamla kulturkritikerna för hundra år agiterade med ett nationellt patos. Idag är retoriken omkring nationell identitet och kulturarv förfinad. Den som hörde Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring inser att Reinfeldt talade mycket om nationell identitet i svensk politik och kultur.

Deltog aktivt
Arkeologer och historieforskare som arbetar med att samla och analysera material känner sig säkert osäkra i dagens vildsinta debatt om vad som är nationell identitet och kulturarv och vem som ska ha rätt att tolka fakta.
Under 1800-talet deltog konstnärerna och författarna mycket aktivt i allt detta. I måleriet uttryckets den nationella identiteten i storslagna historiska scenerier, som exempelvis målningen "Valdemar Atterdag brandskattar Visby" från år 1883. (Originalet finns i Nationalmuseums trapphall.) Ingen har brytt sig om den eller andra historiemålningar under lång tid, men de tillhör ändå vårt kulturarv - oavsett om vi vill det eller inte.
Nationell identitet och kulturarv, och vilka "vi" är, har plötsligt blivit en politisk fråga denna höst.