Om och med jazzens gossen Ruda
Titel: JazzAv: Ulf Linde & Lars NygrenFörlag: Hjalmarsson & Högberg
Foto:
2004 kom de ut i en bok som nu Àr nytryckt. Namnet Àr rÀtt och slÀtt "Jazz", sammanstÀlld av Lars Nygren, som Àven stÄr för en efterskrift.
Ulf Linde var vibrafonist och nÄdde vid knappa 20 Är toppskiktet bland de svenska jazzmusikerna och gjorde ett antal förnÀmliga skivinspelningar mellan 1948 och 1952. Han var ocksÄ jazzskribent 1951-1952, bl.a. i Orkesterjournalen och det Àr samtliga dessa kÄserier som nu publicerats pÄ nytt. NÀmnas bör ocksÄ Ulf Lindes egna finurliga vinjetter till vissa kÄserier. Olle Snismarck stÄr för tvÄ teckningar och L.G. Lundberg för omslagsbilden.
SÄ, plötsligt slutade han med att vara musiker och övergick till att bli konstkritiker. Varför slutade han spela? Han gav ocksÄ svaret i en intervju 1999: "Det var inget kul lÀngre". Varför var det "inte kul lÀngre"? Hade det blivit för "lÄgt i tak" inom den svenska jazzeliten och "man skulle lÄta pÄ ett visst sÀtt" för att bli accepterad? Yngre musiker pÄ uppgÄng talade om "svensk ardennerjazz". LÀser man lite mellan raderna kan man tÀnka sig ett svar pÄ varför han slutade spela.
I kÄserierna framstod Ulf Linde inte bara som en fantasifull ordimprovisatör med sinne för anslÄende uttryck och fyndiga rubriker, utan visade Àven en mycket stor kunskap om andra musikformer och kulturyttringar och Àven kunde sÀtta jazzen i relation till dessa.
Linde gisslade bl.a. de s.k. "progressiva" strömningarna ("Frenetiskt framÄtskridande"), med musiker som Lennie Tristano, Lee Konitz m.fl. som framförde en musik som han ansÄg vara "akustiska fenomen", tom pÄ kÀnsla och sÄ intellektuell och invecklad att utövarna kÀnde sig nödsakade att i de amerikanska jazztidskrifterna förklara vad de höll pÄ med. Trots sin negativa instÀllning till denna musik uttryckte Ulf Linde ÀndÄ sin respekt för avantgardisternas musikalitet och skicklighet. Lindes favoriter var bl.a. Duke Ellington, Louis Armstrong, Dizzy Gillespie och framför allt Count Basie (och alla dessa kÀnns Ànnu helt aktuella).
I bokens andra del, Lars Nygrens efterskrift, fÄr vi en bakgrund med lite biografi över Ulf Linde, men ocksÄ en del information om jazzscenen i början av 1950-talet, med dess hÀndelser och debatt. HÀr fÄr vi ocksÄ se en del foton som har stort dokumentÀrt vÀrde.
Ulf Linde retade sig i ett av de första kÄserierna pÄ reklamfrasen "Morgondagens musik idag" - och skrev "Vad har jag för glÀdje av det i övermorgon?" Det har blivit "övermorgon" mÄnga gÄnger sedan han skrev sina kÄserier, men de var pÄ sin tid en frisk flÀkt i jazzdebatten. Jag har glÀdje av dem Àn i denna dag och jag kan mycket vÀl tÀnka mig att detta gÀller Àven andra jazzintresserade lÀsare, sÀrskilt som de tillkom under den period nÀr svensk jazz pÄ allvar började slÄ genom internationellt.
SĂ„ jobbar vi med nyheter