Om romantik och död, ofta i kombination
Regissörernas namn har nästan samma tyngd. Bröderna Coen, Alexander Payne, Alfonso Cuarón och Gus Van Sant hör till dem som här ger varsin bild av Paris. Ja, kvinnorna är kraftigt underrepresenterade - kanske beror det på att Parismyten ofta tvinnas ihop med den manliga konstnärsmyten av fattigdom, sprit, droger och lättillgängliga kvinnor. Man kan nästan se hur Wes Craven gått till verket med basker på huvudet, baguette under armen och vitlök i andedräkten.
Ska man sammanfatta "Paris je t?aime" med ett ord är det ojämn. Men hej, vi snackar episodfilm, ojämnheten står nästan inskriven i projektbeskrivningen. Ämnena är oftast kärlek och död, gärna i kombination.
Bäst lyckas engelskan Gurinder Chadha med sin historia om kärlek över religionsgränserna, Alexander Payne som vrider klyschan om den nollställda amerikanska turisten som en disktrasa, Tom Tykwer som snabbspolar ett förhållande som (kanske) håller på att drunkna och ser sitt liv passera revy - och framför allt Walter Salles och Daniela Thomas. Deras film om en latinamerikansk barnflicka är universell, den serverar kompakt men samtidigt subtil samhällskritik.
En hel del är bra i "Paris je t?aime", något är mycket bra och en del är riktigt dåligt. Men frankofiler gläd er, frälsarna är komna.
Så jobbar vi med nyheter