Om svärtan i en mans själ

TÄPPAS FOGELBERG är inte trött, fet och femtio. Han är mycket oftare bedrövad, bakfull och blind - eller nästan blind.
Sällan har jag läst en mera in-på-skinnet-självutlämnande bok än Täppas Fogelbergs berättelse om sitt liv innan han stapplar in på Dödens planhalva, åren efter femtio.
"Tillvarons slott har dragit upp vindbryggan och jag är ensam i ormgropen. Jag är Kung Trasig utan hov och den enda jag känner samröre med är pappa när han var bortom allt".
Täppas Fogelberg i radio är Klokrösten, mannen med humorn och den som kan prata med alla om både lättviktiga och svåra saker. Han är också den som får bajs i postens vadderade kuvert och hemstickade strumpor (med en liten extra garntuss till lagningar).
Han vägrar att acceptera att han snart inte ser någonting alls. Han super och plockar i sig piller och vägrar att ta itu med konflikter med barnen och alla ex - nuvarande och frånvarande kvinnor. Tills han riktigt slår i botten där i sin gamla Hälsingegård, som han köpte när de stora pengarna flöt in.
Det är nu han blir vedgubbe, kepsgubbe och en farsa som kräver att barnen tar ansvar, de också. Det är inte enkelt. Verkligen inte.

*
Ska jag ha synpunkter på någonting så är det Täppas ständigt närvarande och glödande bildspräk när han beskriver sin lantliga miljö, lukterna av skit och syren och ljuden från traktorerna på fälten som hjälper honom att orientera sig där han famlar omkring i sitt eget mörker.
Men jag inser ju att han har ett tvingande behov av att själv kunna måla upp alla dessa bilder inne i huvudet. Han ser dem ju inte längre.
Go for it, Täppas. Du klarar det. Du kan göra radio, du är bra på det. Du kan skriva. Du är en bra farsa (numera) och ditt liv har ett värde även efter 50 (om det nu är det allt handlar om). Du har din vita käpp. Det här är ditt liv, numera. Du fixar det.