"Omöjlig att lägga i från sig"

Man kan väl lugnt säga att Mari Jungstedt gjorde stor succé med sin första bok, kriminalromanen "Den du inte ser". Med hjälp av god berättarteknik, en spännande intrig och goda insikter både vad gäller kriminalteknik, journalistik och Gotland presenterade hon en bok som väckte stor och berättigad uppmärksamhet.
Att hela handlingen var förlagd till Gotland var naturligtvis en extra krydda för oss lokalpatriotiska gotlänningar.
Den är med stor spänning vi sett fram emot Mari Jungstedts uppföljare och nu har den kommit. "I denna stilla natt" har nu släppts av Albert Bonniers förslag.
Även denna gång är intrigen förlagd till Gotland. Vi får återknyta bekantskapen med kriminalarna med Anders Knutas i spetsen. TV-reportern Johan återkommer och dramatiken är stor på Gotland.
I den nya boken börjar det närma sig advent och snön faller över ön. Fjortonåriga Fanny Jansson har försvunnit. Hon hittas strypt i ett otillgängligt skogsområde i Gerum.
En månad tidigare har den avdankade fotografen Henry "Blixten" Dahlström hittats ihjälslagen i sitt mörkrum. Var det ett vanligt fylleslagsmål som ledde till detta eller var det någon som var ute efter de pengar som Dahlström vunnit på Skrubbs?
Mordfallen är svårlösta och frågan är om de kan ha något gemensamt.
Den som läser får veta för mer skall inte avslöjas här.
Om en författare åstadkommit en bok som man inte vill släppa förrän man kommit till slutet så kan man inte säga annat än att det är en lyckad bok. Det här inte-släppa-boken gällde i hög grad för "Den du inte ser". Den var helt omöjlig att lägga ifrån sig. Detta gäller även för "I denna stilla natt". Mari Jungstedt lyckas hela tiden hålla spänningen vid liv. Man lägger inte gärna ifrån sig den.
Det är en mänsklig egenskap att inget kan bedömas för sig självt utan måste jämföras med något annat. När det då gäller Jungstedts böcker så blir det ofrånkomligt så att man jämför ettan med tvåan.
Min uppfattning är att ettan är en hel del vassare än tvåan. Jag tycker inte att intrigen i tvåan är lika trovärdig och logiskt förklarad som i ettan.
Jag tycker dessutom att i tvåan finns en ganska onödig parallellhandling som ägnas mycket utrymme, men som inte tillför själva storyn något. Dessa anmärkningar till trots är boken ett alldeles utmärkt sällskap under några timmar i det begynnande höstmörkret, till och med för en läsare som påstår sig inte vara intresserad av deckargenren.