Öppnar för en förlorad andlig värld

I filmen, Bright Star, öppnar Jane Campion en för oss förlorad andlig värld genom vidunderliga bilder och suggestiva ordtirader.
Filmens första scen visar oss i intensiva närbilder en synål som träs genom ett skimrande tyg. Vi förstår efter hand, att Fanny Brawn, sömmerskan och filmens hjältinna, låter sin känsla på ett konkret sätt bli ett slags kärlekshandling, hon älskar genom sin sömnad, vet att hennes kläder väcker betagenhet hos alla unga män, som deltar i dansens trånande spel.
Men, den man hon vill närma sig, poeten John Keats, tycks leva i en annan värld, poesins värld, som hon inte förstår, men ändå anar innehåller någonting som har ett andligt innehåll, ett innehåll som hennes konkreta sömnad saknar.
Beslutsamt bestämmer hon sig för att lära sig den hemliga kärlekens språk, ett språk där orden kan tydas och upplevas med den djupa känsla hon bär inom sig men ändå inte kan uttrycka. Hon läser, fördjupar sig under timmar av studier i poesins värld och kommer allt närmare den poet, vars varje ord i dikter talar med kärlekens tunga. Själen är något man förvärvar och utvecklar, menar Keats.
Fannys värld är, som för oss alla, ursprungligen upplevd genom de fem sinnena, men genom poesin öppnas världen för ett sjätte sinne, språket, som inte bara ger tanken utan också känslan en ny djupare dimension.