Ormkvinnans barn - en balansakt på slak lina

Ormkvinnans barn utspelas i När på 860-talet, för så där 1150 år sedan, och synen på omvärlden såg naturligtvis helt annorlunda ut, samtidigt som det finns många likheter med dagens tid. Då stod striden mellan de gamla naturreligionerna och asatron, men också mot kristendomen som sakta men säkert spred sig norrut.
Allan Nilssons drama beskriver också de lokala motsättningarna mellan de två gårdarna Närsaker och Uggarde, som beskriver motsättningen mellan matriarkatet som bygger på naturreligionen och jordens kraft mot patriarkatet som bygger på asatron, mannakraft och svärdet. Därför har "Ormkvinnans barn", som bygger på Dagmar Edqvists romaner, mycket att säga sin publik i en tid då makthavarna i världens rikaste länder känner sig hotade av både religiös fanatism och feministiska initiativ.
För skådespelarna på den runda ovalen vid Gotlands nyaste och skönaste utomhusscen blir det här en verklig utmaning. Amatörskådespelare som blandats med Länsteaterns ensemble utgör också två motpoler som här skall mötas, ett krävande arbete som ännu inte är riktigt avslutat.
Regissören Örjan Herlitz är värd all uppskattning för ett enormt arbete och det som uppväger de brister som på sina håll finns i gestaltningen är naturen själv, skönheten på gården Närsaker där Närsån rinner ut i Lausviken, hägern som svävar över de knotiga tallarna i naturens egen fond, gässen som ligger ute på den spegelblanka viken och skapar en tusenårig ljudkuliss.
För att inte tala om den uppställning av en hel bygd som tonar fram genom ett rejält och kunnigt hantverk med såväl hammare som med nål och tråd då bygdens kvinnor förfärdigat 100-talet vackra vikingadräkter under överinseende av kostymören Annbritt Sörlund.

*
Redan innan de sista eftersläntrarna hunnit bänka sig är prologen igång. Gunlaug på Närsaker står nere vid ån och spanar ut mot viken efter den masttopp, det segel eller det skepp som innebär att hennes älskade make Öivind återvänder efter fyra år på utfärd. Allt sedan dess är det mor Audun och Gunlaug, som blotar jorden, som styrt och ställt på "kvinnogården" Närsaker med hjälp av sina trälar.
Audun, som är övertygad om att Öivind är död, vill få arvingar för gårdens fortlevnad och därför kräver hon på tinget att få Öivind dödförklarad så att Gunlaug blir änka och kan gifta om sig, något som inte gillas av Öivinds far Kolbein på Uggarde och hans andra söner. I så fall skall Gunlaug äkta Öivinds bror Ottar.
Patriarkatet, lagen och rätten, står mot kärleken när stenristaren Ingolf, "mannen från havet", en dag kliver i land vid Närsaker och handlingen tar en helt ny vändning ...
I detta vikingtida drama har Allan Nilsson också på ett sedvanligt nilssonskt sätt vävt in både roligheter och kommentarer om vår egen samtid. På samma kluriga sätt som han en gång skrev Närrevyn har han också skrivit "Ormkvinnan" - en balansakt på slak lina - det är svårt, det är lätt av ramla av, men blir dubbelt uppskattat när det fungerar.
Och det fungerar, mycket tack vare föreställningens clowner och berättare, de båda smedhalvorna och trälarna Gauk och Grill, båda med försmak för det hembrygda och roligt gestaltade av Henry Järnståhl och Evert Jansson. De vet hur man med eldramsan "Askeballe, taskeballe, fitteballe mus, må aldrig elden slockna i vårt hus" håller liv i både ässja och publik.
Scenen när "fastlänningen" Ingolf lär gutarna att "spela" varpa är en av föreställningens absoluta höjdpunkter. Men här finns också både "vapenvägrare" och inflyttade med smak för "havsutsikt".

*
Länsteaterns ensemble med Lennart Bäck som Ingolf och Lena Bogegård som trälkvinnan Turi bildar ryggrad i den här föreställningen tillsammans med Bengt-Åke Rundqvist som Kolbein, Thomas Jankert som Ottar och Evert Jansson som smedträlen Grill.
Men här finns också några härliga överraskningar på scenen vilka måste nämnas, Ingrid Wahlgren som mor Audun och Katarina Olsson som trälkvinnan Kari, har båda en självklar scennärvaro som är härlig att se. Även Hanna Samuelsson som Gunlaug har den intensitet som föreställningen kräver.
Imponerande är också Osborne Nyström som trälen Ugge, som trots sin ålder även kan dansa orientaliska och förföriska danser.
Pjäsen har ett stort persongalleri och kräver ytterligare några professionella skådespelare för att bli den riktiga fullträffen. Nu segar tyvärr föreställningen till sig något mot slutet, trots en härlig inställning av alla medverkande. Tillsammans sjunger de flera folkmelodier, både traditionella som "Langt bort äi
täidn" och den av Jan Ekedahl komponerade "Ai rinnar, ai rinnar - det är teid som flautar förbi" med text av Allan Nilsson och som blivit föreställningens ledmotiv.

*
Tiden som flyter förbi i pjäsen ser Avar Strabein födas på Närsakar i När och Simon bygga den första kristna kyrkan i Lau och när tornklockan första gången ljuder över Lausviken tror folket att Ragnarök är nära. Oavsett tiden som flyter förbi, oavsett underkastelsen av torshammare eller kristenkors, så är det det som finns inne i hjärtat som är det väsentliga. Svikare och vänner finns överallt.
Dessutom kan den här föreställningen lägga bränsle på bålet i den intressanta diskussionen om trälarnas ställning under gotländsk vikingatid. Om trälarna verkligen fick vara med och pissa i samma bytta som de fria männen och kvinnorna?
Den nya scenen i När är ett imponerande bygge och lika imponerande är Örjan Herlitz regi av de 38 amatörer och professionella skådespelare som tog emot publikens jubel under premiärföreställningens applådtack i torsdags kväll. De som lyckats komma över biljetter kan glädjas åt en helkväll vid Närsåns mynning.