Orrje fick visa upp sig i amerikanskt fullformat
"För mycket av det goda kan vara underbart" lär Mae West ha sagt en gång. Den devisen präglar amerikanen, och gäller allt från muffins till bilar.
Det blev en konsert som ofta bjöd på fullt ös i blåset. Men som i stormens öga befann sig lördagens solist Carl Orrje. George Gershwins "Rhapsody in blue" var konsertens huvudnummer, och styckets ofta stillsamma pianosekvenser stod i kontrast till konsertens mestadels pampiga musik. Även i sig är "Rhapsody in blue" ett stycke med spännvidd, allt från en enkel melodislinga på pianot till en orkester med full kraft.
"Rhapsody in blue" skrevs ursprungligen för symfoniorkester. I den version för blåsorkester som uppfördes i lördags är övergångarna mellan solopiano och orkester mer markanta än när stråkarna är med.
Gotlandsmusikens nye pianist Carl Orrje har redan presenterat sig i det mindre formatet, med Visby trio på Jazzklubben. Nu fick han visa upp sig i större sammanhang som solist. För honom var det dessutom premiär för "Rhapsody in blue", ett stycke han inte spelat förr trots att han arbetat nio år i New York. Det var en premiär med mersmak. Att Gotlandsmusiken fått en musiker som man kan bygga en hel abonnemangskonsert kring är positivt, och leendet på Gotlandsmusikens nye chef Bengt Jerkland när han klev upp på scen för att dela ut en bukett till solisten gick inte att ta miste på.
Konserten innehöll i övrigt en rad kända stycken. Mäktigast var John Williams "Star Wars saga", musik som gett den musikaliska inramningen till George Lucas rymdtriologi. Det är musik som inte bara skildrar en världsrymd i krig, utan även kärlek och vemod hos den ensamma människan. Att höra musiken utan filmbilder är en aha-upplevelse. "Feel the force" sa Luke Skywalker den fanns i musiken. Extranumret, som följde efter Williams svallande musik, var passande nog Hoagy Carmichaels "Stardust".
I John Philip Sousas mest kända marsch "Stars and stripes forever" kunde hela publiken nynna med, likaså i stora delar av potpurrit med låtar ur 70-talsmusikalen "A chorus line". Ouvertyren till en något äldre musikal, Lenonard Bernsteins "Candide" (från 1956) inledde.
Konserten blev en uppvisning i amerikansk brasstradition, allt från marscher till musikaler. Mest avvikande, i alla fall rytmiskt, var Aaron Coplands "El salón Mexico", där man för en stund musikaliskt hamnade lite utanför den amerikanska gränsen.
Så jobbar vi med nyheter