Otäckt men med humor i all svärta

SIGNATUREN fudgepax261 på filmsajten imdb kallar "Margot at the wedding" för "Ingmar Bergman på crack". Själv satt jag storögd i minst tjugo minuter utan att kunna avgöra om det var allvar eller kanske parodi. Varför inte av Woody Allen, där man samlade en liberal familj i ett stort hus på landet och lät alla gå loss på varandras surdegar och där det fanns en "stackars Becky" som av någon - otäck - anledning inte var närvarande.
Men "Margot" är en film som inte ger svar på särskilt många av frågorna den ställer. I stället låter den sina rollfigurer ständigt röka på, gråta, onanera, förolämpa och baktala varandra till en fond av skilsmässor, drunkningstillbud, rivalitet, piller, hemligheter och lögner.
De är som en omgång av kortspelet Trasiga familjerna där Fru Incest, Herr Pedofil, Unge herr Autism och Unga fröken Nymfoman kompletterar Familjen Psykfall.
Under några dagar 2006 blev regissören Noah Baumbach det stora samtalsämnet med sin "The squid and the whale". "Margot at the wedding" rör sig i samma regioner av det freudianska undermedvetnas undervegetation.
Det är otäckt ända ut i den skälvande bakgrundsmusiken. Det är en film med fler ingångar än en kaninkoloni och med samma besatthet av fortplantning. Men det finns en stark humor i svärtan. Tur är det, annars hade filmen krävt en psykakut bredvid popcorndisken.