Othello" är Shakespeares mest raka och okonstlade pjäs. Ett tragiskt drama om ren och oskuldsfull kärlek som övergår till förtärande svartsjuka i rasismens tjänst.
Romateaterns ensemble lyckas skapa en rapp, tempofylld och modern tolkning av pjäsen där budskapet är lika kristallklart som tragiskt - om hur falskhet och främlingskap används för den egna vinningens skull.
Om den stora plats hatet tar i vårt samhälle, hur hämnden gror och hur tvivel sås för de förgörande gärningarna. Om falskhetens seger över kärleken.
Nagel i ögat
Historien är lika aktuell i dag som när den skrevs, drygt hundra år efter att morerna tvingades överge sin befästning Alhambra och den europeiska kontinenten.
Generalen Othello är främlingen som lyckats ta sig uppåt på samhällsstegen. Trots att han lyckosamt leder trupperna mot den yttre fienden är hans moriska bakgrund en nagel i ögat på hans adjutant Jago som ser sig förbigången i karriären.
När Othello dessutom lyckas på kärlekens fälttåg och erövrar den vackra Desdemona, blir hatet Jago övermäktigt och med hjälp av svek, lögner och andras okunskap tänker han förgöra föremålet för sitt hat - "den svarte satan", "den barbariske hingsten" och "den lystne svartingen".
Tajt ensemble
Det bildspråk Jago använder för att förgifta kärleken är inte höljt i några dunkla fraser. Det är pang på rödbetan från första scenen till det bittra slutet. De utlovade tre timmarna inklusive paus tickar förvånansvärt snabbt
Regissören Thomas Segerström, som också gör två mindre roller i föreställningen, har denna gång lyckats väl med såväl rollbesättning som regi. Det är en mycket tajt ensemble som leds av Allan Svenssons Jago i den ena huvudrollen.
Peter Gardiner är inte återhållsam när det gäller att visa upp den kärleksfulla sidan av sin rollgestalt Othello, han borde skruva upp ytterligare ett snäpp när den fullständiga tragedin når sitt crescendo.
Det som förstärker den här uppsättningen är också de starka kvinnorollerna. Ida Wallfelt som Desdemona är begåvad och säker och Ia Langhammer som Jagos hustru spelar ut ett brett register i slutscenerna.
Framhållas måste också en av Romateaterns verkliga veteraner vid det här laget. Stefan Marlings tolkning av den villrådige och kärlekskranke Rodrigo skapar den humor som krävs för att förstärka den verkliga svärtan.
Välgjord musik
Ytterligare två egenskaper gör årets Shakespeareuppsättning i Klosterruinen till en stark sådan.
Först Olle Markenstens känsloladdade musik, dels som kommenterande bakgrund och dels i de livescener där skådespelarna plockar fram både saxofon och dragspel för att bli både musiker och agera kör.
Sist men inte minst den enkla, sparsmakade och vackra scenografin. Det enkla kan vara svårast, men här lyckas Marcus Olson med brunbetsade byggskivor som det helt genomgående materialet, att matcha både kostymerna och att framhäva ruinen och den enda centrala spelplatsen.