Då - nu, vision - praktik, konst - politik. I dagarna får Lucas Svenssons pjäs om Olof Palme premiär i Stockholm. På scenen avlöser kollisionerna varandra och i kulissen smyger Jimmie Åkesson.
I snart 26 år har han varit död, Olof Palme. Men i dag är han mindre död än på länge. Mordet på Sveavägen den 28 februari 1986 är kanske det största traumat i Sveriges moderna historia. Ingen har glömt, men långsamt har blickarna åter vänts från tragedin mot Olof Palme, personen och politikern.
För fyra år sedan kom Kjell Östbergs Palmebiografi "I takt med tiden" och förrförra året publicerade Henrik Berggren "Underbara dagar framför oss". Den 26 januari får Lucas Svenssons "Olof Palme - en pjäs från Sverige" urpremiär. Och där står han, där går han igen, Olof Palme, på Stadsteaterns scen i Stockholm.
- Jag försöker härma hans röst, hans gångstil och hans rörelsemönster. På en nivå försöker jag göra honom så lik som möjligt, men på en annan så olik jag kan, så att Olof Palme kan vara en del av en teaterpjäs, säger Philip Zandén.
Han spelar huvudrollen i den nyskrivna pjäsen och har ägnat mycket tid att åt att studera den person han ska gestalta. Nämnda biografier har lästs från pärm till pärm, timmar har fördrivits framför SVT:s öppna arkiv, men Philip Zandén har även vänt sig till förstahandskällor och träffat Ingvar Karlsson.
Sedan mordet har Olof Palme närmast blivit en ikon, en symbol för ett förlorat Sverige. I sin samtid var han en omstridd politiker med fiender på såväl höger- som vänsterkanten. I Lucas Svenssons pjäs framträder också en annan, inte fullt så väntad bild av den svenske politikern: Olof Palme, konstnären.
- Det finns någonting i hur han skriver och i hans tal där man kan känna igen en poet eller författare. Orden föder varandra, de syftar till någonting, de är skrivna av en människa som har ett skapande förhållande till språket, säger Lucas Svensson.
Philip Zandén ser Olof Palmes som konstnär i bemärkelsen visionär, men menar att Olof Palmes dröm om det av tekniska framsteg drivna välfärdssamhället fick en knäck i och med valförlusten 1976. Då förlorade Socialdemokraterna regeringsmakten och kärnkraftsmotståndaren Torbjörn Fälldin blev statsminister.
- Vi ser fortfarande den nedåtrörelsen. När folkhemmet var byggt, när den sociala demokratin hade segrat över fattigdom och klassamhälle, vad skulle man göra då? säger Philip Zandén.
Premiären är vältajmad. Intervjun görs i Philip Zandéns rum på Stadsteatern i Stockholms kulturhus. Byggnaden är uppförd 1974, mitt i Socialdemokraternas nya City, ett stenkast från partiets högkvarter på Sveavägen. I samma stund som Philip Zandén berättar om arbetet med uppsättningen diskuterar Socialdemokraternas verkställande utskott sin partiledares framtid. Och det är om just framtiden som pjäsen väcker frågor.
- Den handlar om morgondagen, vilket Sverige vi vill ha i framtiden. Vi reflekterar och leker med det som har varit eftersom det i dag finns ett stort visionärt tomrum, säger Philip Zandén.
Pjäsen tar avstamp i Socialdemokraternas valvaka 2010, men utspelar sig främst under Palmes år som oppositionsledare, från valförlusten 1976 till vinsten 1982.
- Där saknas en bit av historien, Palme kom lite ur bilden, han var inte synlig på samma sätt som tidigare och där finns en möjlighet att dikta, säger Lucas Svensson.
På scenen kolliderar Palmes visioner med dagens svenska verklighet. I kulisserna lurar Jimmie Åkesson och i slutscenen rullas socialdemokratin ut i rullstol. Trots det vill Lucas Svensson att publiken ska gå ur salongen med en känsla av hopp.
- Jag hoppas att man lämnar föreställningen med en sorts hopp om att det går att bygga ett samhälle som är beboeligt för alla, där alla har ett lika värde. Vilka medlen eller verktygen är, det är upp till var och en.