Pastoral idyll med superkraft
Det handlar förstås om Ljudvågor och fredagskvällens konsert i S:ta Maria. Till njutning och glädje för den i sammanhanget stora publiken antog Gotlandsmusikens blåsare utmaningen från sju av tonsättarskolans elever.
Det var länge sedan Ola Höglund, domkyrkoorganist salig i åminne, tillsammans med Arne Domnérus, Jan Allan och Georg Riedel och dåvarande Domkyrkokören lät musikens frigörande krafter verka i S:ta Maria. Då som nu, och med respekt för den sakrala omramningen, jublade åhörarna.
Musik med förhållande till samtiden, uttryckt och speglat genom dirigenten Jan Risberg, framförde ensembler från Gotlandsmusiken sju stycken, nyskrivna verk av sju elever verksamma vid Gotlands Tonsättarskola.
Några av dem går sitt andra och avslutande år och ett par av dem har sökt och fortsätter studierna vid högskolor eller akademier i Stockholm, Malmö eller Lund.
- Det har varit två fantastiska och inspirerande år, konstaterar Ulf Ganrot som först läst 1,5 år vid Lunds tonsättarskola och som till hösten flyttar från Visby till Göteborg och en 4,5 år lång musiklärarutbildning.
I går framförde Gotlandsmusikens blåsorkester hans verk med titeln "Slott och omgivningar", ett stycke med pastoralsymfonisk känsla och en blinkning åt Beethoven och som klär Thoreaus vandringsord i musikalisk dräkt.
Vid konserten var samtliga Gotlandsmusikens ensembler i arbete, sammantaget ett 20-tal blåsare i blåsorkester, blåsarkvintett, jazztrio som för kvällen är utökad till kvintett, brassextett med slagverk och kontrabas samt gästande solisten Robert Nyström på accordeon.
Spännande spel och oväntade placeringar, med musikaliska grupperingar som utnyttjade olika vrår av kyrkan vilket gav nya klangliga upplevelser i rummet
Det börjar så vackert med Erik Svanholms Bits... för blåsorkester, fortsätter med vemodskänsla i Röda gränd av Hans Gurstad-Nilsson. Så Sweet for Windquintet, ett stycke i tre satser där Olle Fernau utmanar Blåsarkvintetten följt av Mats Erlandssons läckra The call of a bell för saxofonkvartett.
Sedan det oväntade, Fredrik Uhlmans Ää-Pe-Pe, en mogen insats där jazzfemman ger allt vad instrumenten håller för. Så Hans Höglunds Fantasi för blåskvintett, ett verk som i blåskvintettens händer lyfter å ena sidan fritt och harmoniskt och å den andra strikt tonalt. Sammantaget en konsert som gärna kunde ha fått vara längre.
Så jobbar vi med nyheter