Förbandet, Rockskallevinnarna Stereo Generator, värmde upp publiken rejält innan vältatuerade Paul Di´Anno intog scenen iförd Exploited-tshirt och med ett "How ya doin Visby?". Sen snackar han mellan låtarna en rotvälska med engelska som grund kryddad med spanska och portugisiska kraftuttryck. Han intar poser och levererar klassiska gester och hade med sig ett kompetent kompband i form av Malmöbaserade Andreas Grufstedt-bas, Johan Helgesson-trummor, Mikael Fässberg-gitarr och Staffan Österlind-gitarr.
Di´Anno var sångare i Maiden 1978-1981 och medverkade på gruppens två första album, "Iron Maiden" och "Killers", innan han ersattes av Bruce Dickinson. Den i dag Brasilienboende sångaren varvar numera turnéer med soloprojekt och intar en avspänd hållning till att majoriteten tycker att han gjorde sina största rockinsatser 30 år tillbaka i tiden. Han har således ingenting emot att bjuda på tidiga Maiden-klassiker som "Wrathchild" och "Sanctuary".
Bäst för kvällen är ordinarie sets avslutande "Running Free". Men Di´Anno poängterar flera gånger att han har sitt ursprung i punken - och kostar till och med på sig ett "Fuck Iron Maiden" - och så bjuder han bland extralåtarna på ett nummer signerat punkikonerna Ramones.
Spelningen är kompromisslös och riffandet stundtals hetsigt malande men Di´Annos röst är risig och inte i toppform för kvällen utan påtagligt sliten så emellanåt saknas den rätta kraftfullheten i sångattackerna. Men Di´Anno verkar trivas med situationen och fansen och häcklar kollegan Michael Schenker (vilkas respektive band nyligen återfanns på Siljas rockkryssning) rejält för att han då var för full för att spela och därmed svek sina fans.
Paul Di´Annos spelning hade klar nostalgistämpel men ok, visst är det häftigt att avlyssna ett klassiskt namn på hemmaplan.