Två stora välskrivna biografier av Kjell Östberg och Henrik Berggren finns men har knappast löst gåtan. I varje fall tycker inte Kerstin Vinterhed och Göran Greider det. Bägge kommer nu med personliga tolkningar av politikern Palme.
Vinterheds "Mordet" vill inte peka ut mördaren även om hon tycks misstänka Christer Pettersson. Viktigare är att kartlägga dem som hatade Palme så till den grad att de ville se honom död. Vinterheds hela samhällsanalys utgår ifrån Skottet:
"Mot en hegemonisk kraft av det slag som SAP utövade ... hjälper bara ett skott." Man rycker till. Men vad menas? Har SAP någonsin dominerat Sverige ideologiskt? Pressen har alltid haft klar borgerlig dominans.
Vid alla tillfällen när socialdemokraterna vågat aktualisera ägandet har de förlorat och så vidare. Inte mycket till "hegemoni"!
Palmehatet odlades intensivt av unga moderater, vissa officerare och journalister. Var Palme rysk spion? Knarkare? Till slut "måste" detta överklasshat få en urladdning - genom kriminella - enligt Vinterhed. Låter sig sägas men var finns bevisen?
Lättare att förstå är Göran Greiders välskrivna "Ingen kommer undan Olof Palme". Först: trots sitt rykte var Palme inte särskilt radikal (i ekonomiskt avseende).
Det är båda författarna överens om.
Ett hetare språk
Hela sitt liv var Palme inbiten antikommunist och varm USA-vän. Löntagarfonderna gillade han inte och att "socialisera" i betydelsen förstatliga var han helt emot.
Greider besöker barndomshemmet på Östermalm och det modernistiska Vällingby där det unga paret Palme bodde. Besöken sätter färg på skildringen.
Arbetargrabben Greider döljer inte det obehag han känner på högborgerliga Östermalm. Men besöket ökar hans förståelse. Palme var en "politiker helt i avsaknad av barndom", det vill säga han teg om den. Som överklassare i ett arbetarparti kompenserade han sig genom ett hetare ideologiskt språk. För stora delar av högborgerligheten blev han en klassförrädare.
Under första delen av sin karriär hade Palme medvind. Han var stjärnskottet som vann alla debatter. En jämställd politiker och framstegsoptimist i takt med tidsandan. Att han var skrupelfri säger sig Greider inte ha några svårigheter med.
Borgarynglingar typ Ingmar Bergman blev den tidens socialdemokrater. Då fanns det "sprickor i muren" inom högborgerligheten. Men någon socialdemokratisk "hegemoni" var det inte.
Unikt samspel
1976 förlorades valet i kärnkraftens tecken. Miljötänkandet bröt fram och där var Palme inte med. Han kom visserligen tillbaka men nu bröt högervågen och marknadstänkandet igenom i det egna partiet. Palme var i motvind de sista åren.
Greider menar att det unika med Palme är hans samspel med Rörelsen. De många organisationerna var ännu fyllda med medlemmar och en debatt om framtiden. Utbyggnaden av den offentliga sektorn var den "demokratiska socialism" Palme brann för och som partiet och en "intellektuellt vital fackföreningsrörelse" trodde på.
Det arvet måste SAP knyta an till nu om det ska finnas någon chans. Menar Greider.