Personlige Persson delar ut beröm och åsnesparkar
Vår förre statsminister riskerar nog inte att hamna i glömska i brådrasket.Redan finns flera böcker dels om, dels av honom. Ganska nyligen kom Erik Fichtelius mastodontiska intervjubok. Och nu har Perssons "Min väg, mina val" kommit. Den ger mycket utöver intervjuboken.
Foto:
Beröm och åsnesparkar delas ut frikostigt men med vederbörlig hänsyn till det politiska läget just nu. Sålunda är omdömena om Mona Sahlin betydligt mer positiva här än i intervjuboken. Det gör skillnad att ha blivit Partiledare.
Något försök att söka den historiska sanningen i gammal mening är det inte fråga om. Det begreppet kan nog Persson inte stava till. Mannen är ingen fördetting som rofyllt betraktar människornas ävlan. Med den här boken deltar han med liv och lust i det politiska spelet. Ibland storknade jag av för mycket Persson men för det mesta är det ganska livfullt.
*
Alltså: inget försök till objektivitet men ändå ett mycket värdefullt bidrag till det politiska sanningssökandet. Som bekant får vi vår bild av politiken genom medias färgade filter. Desto värdefullare är då att få den tyngste politikerns syn - nej hans motbild - så här snart efteråt, medan vi ännu kan komma ihåg det vi fått genom media.
Känt är att Persson var en synnerligen kraftfull finansminister som lyckades ta Sverige ur den svåra 90-talskrisen. Att banta välfärden är inget man blir populär på, allra minst inom socialdemokratien och LO. Men skriva populärt, ja nästan medryckande om ekonomiska sammanhang det kan han, Persson!
Under rubriken "Ett av mina svåraste tal" skildras hur finansministern står inför en närmast fientlig LO-kongress. Ombuden var döless på att behöva försvara nedskärningarna. LO:s dåvarande ordförande Bertil Jonsson undvek att slå följe med Persson ute på gatan. Persson ville avgå men räddades av ett otaktiskt angrepp av 101 direktörer på DN:s debattsida. Då kunde Jonsson sluta upp.
*
När Persson mot många odds avancerar till statsminister (1998) sjunker socialdemokraterna till ett tredjedelsparti. Gudrun Schymans vänsterparti skjuter istället upp som en raket.
Persson blir för övrigt helt lyrisk när han prisar Gudruns politiska talanger.
Den nye statsministern måste för att få sitta kvar förvandla sig till en koalitionssnickrandets mästare - vilket visar att mannen också har andra talanger än att vara buffel. Först med centern, sen med vänstern och miljöpartiet på en och samma gång. Hade Persson fått sitta kvar hade han velat få med stödpartierna i regeringen, säger han.
Perssons största förtjänst är kanske ändå att han tidigt började driva miljöfrågorna fast den så kallade "Rörelsen", läs fack- och kommunalpamparna, inte ville. Överhuvud är det närmast en gåta att Persson så länge blev kvar vid makten. Svaret är till en del oppositionens dåvarande splittring och svaghet, som upprepade gånger hindrade den från att ta makten.
Viktigare ändå är den "strukturella" egenhet som Persson uppenbarligen förlitade sig på: en majoritet av svenskarna ligger åt vänster. Först när moderaterna låtsades bli det "nya arbetarpartiet" knockades Persson och hans medarbetare.
*
Närmast skrämmande är att bevittna Perssons godtrogenhet inför USA, Bush och Israel Det räcker inte att bara gå på instinkt och magkänsla och vad de etablerade internationella kompisarna tycker vid middagsbordet. Det är nödvändigt att ta med också alla dem i beräkningen som är utsatta för USA:s bomber, krigshot och tortyr.
Vilket inte hindrar mig ifrån att anbefalla boken.
Fotnot: Erik Fichtelius mastodontiska intervjubok med Göran Persson - "Aldrig ensam, alltid ensam" - recenserades av Leif Y Dahlberg i GT den 23 april 2007.
Så jobbar vi med nyheter