Peter Englunds elddop stundar

- Jag försöker avmärkvärdiga det. Det är ju trots allt bara ett pris. Jag vet inte hur många människor som står där utanför dörren och väntar, men jag har talat för betydligt fler IRL.
Det är oklart vem han försöker övertyga: sin omgivning eller sig själv.
Under intervjun i ständige sekreterarens ståndsmässiga arbetsrum i Börshuset hinner han prova fler nyskapande böjningsformer för hur tillkännagivandet av Nobelpriset i litteratur ska avdramatiseras.

"Avmärkvärdifiera" går inte att hitta i Saol, men uttrycker ganska väl den vånda som Peter Englund försöker bekämpa.
- Jag har ju fått den där klassiska backhopparfrågan flera gånger: hur känns det? Och jag har svarat ärligt att jag känner mig livrädd inför det hela. Men jag vill framhålla att jag betraktar det som en fullständigt normal, mänsklig reaktion. Det vore konstigt om jag inte var livrädd och jättenervös inför torsdagen - då vore jag ett monster.
Tillkännagivandet av Nobelpriset är sedan ett antal år tillbaka en så välregisserad tillställning att helt vardagliga föremål antagit mytiska dimensioner.
Dörrvredet (är testat, det är trögt, men öppnas genom att vridas åt vänster) och klockan i ämbetsrummet (sackar, men bemästras som vanligt av Akademiens intendent, som med öppen linje till Fröken Ur står beredd att rätta till visaren) är viktiga ingredienser i det mediala spelet.

Peter Englund är medveten om dramaturgin, men har valt att med små medel försöka ändra på evenemanget så att det passar honom bättre. Sannolikheten är till exempel stor att han reducerar antalet språk som prismotiveringen läses upp på i stället för att försöka briljera på Horace Engdahls vis.
Fast personen Englund lär knappast överskugga händelsen. Han ser sig som en del av ett kollektiv, som "Akademiens främste tjänare" - men anser egentligen att han som historiker knappast "är idealisk för jobbet".
- Jag tycker egentligen att på den här posten ska det sitta en poet eller litteraturvetare, kritiker eller språkvetare. Om det varit tänkt att jag skulle utse Nobelpristagare på egen hand då skulle jag naturligtvis aldrig ha tackat ja till det här. Men eftersom det är en kollektiv process känner jag mig trygg.

Det är ingen hemlighet att Peter Englund tog sig an uppdraget mer av plikt än av lust och glädje.
I dystrare stunder har han liknat det vid en mobiliseringsorder, i ljusare vid en världsomsegling.
Rollen som ständig sekreterare innebär att han är tvungen att lägga sitt eget skrivande åt sidan, något han tidigare kallat för "en dödskyss".
Andra människor tackar nej när de erbjuds uppdrag som de inte har lust att utföra. Varför gör inte du det?
- Det finns en tendens i dag att man betraktar alla typer av relationer som villkorade och tillfälliga. För mig blir det där egocentriskt, på gränsen till hedonistiskt - det ska aldrig kosta något. Jag menar att ingår du i en gemenskap är du också skyldig att ge något tillbaka till den.

Kanske har det med hans arbetarklassbakgrund att göra, tror Peter Englund.
Under uppväxten i ett icke-akademiskt hem i Boden fick han lära sig att man ska göra rätt för sig. För honom var biblioteket och skolan inkörsportarna till litteraturen. Därför värnar han minst lika mycket om de icke-mediala bibliotekarie- och svensklärarpriserna som om Nobelpriset.
- Det är verkligen ur hjärtat känt, för jag är skapad på sådana platser och av sådana människor. Det är en underprisbegåvad grupp, svensklärare och bibliotekarier, de skulle behöva fler priser.
Fotnot: IRL är bland datoranvändare en vanlig term som ska utläsas "in real life" - i verkliga livet.

Peter Englunds elddop stundar

Klockan klämtar för Peter Englund. På slaget ett offentliggör Svenska Akademiens nye ständige sekreterare namnet på årets Nobelpristagare i litteratur. Själv gör han allt för att avdramatisera elddopet.