Det kallas otendag, fikat som traditionellt serveras på eftermiddagen efter att man varit ute på åkern och arbetat. Då är det kaffi u kaka och kanske en sup som gäller.
- Arbetet ska vara klart till kaffet och då är ju också arbetslusten slut, berättar Harriet Hansson som tillsammans med Rut Edberg och Gungjerd Holmstedt bakat inför dagens kalas.
Fika och arbete
Vi befinner oss i Harriets och hennes mans tidigare änge i Levide, nu övertaget av sonen Ingvar Hansson med hustru.
Här har det samlats drygt trettio personer i dag. Det är folk från byn, släkt och bekanta som ska hjälpa till med den årliga slåttern.
När arbetet, som görs med lie, är färdigt blir det fika som belöning, allt på gammalt vis.
Lisskulla Jakobsson är en av dem som varit med och slagit gräs i dag.
- Jag tycker att det här är sommarens höjdpunkt, det är så roligt och gemytligt.
- Ja, det är gemenskapen som är viktigast, att få träffas och prata. Bönderna är ju ofta ganska ensamma i sina arbeten så då är det vanligt att man har kaffekalas för att träffas, säger Harriet Hansson.
På spisen i den lilla stugan puttrar kaffet, kakorna plockas fram och det dukas upp på långbord. Det doftar nyslaget gräs och sommar när Ingvar Hansson bjuder till bords.
Att gå på kafferep är en tradition som sträcker sig långt tillbaka i tiden och har följt med sedan åtminstone mitten av 1800-talet. Anledningen att kaffekalasen i Bunge och på Petesgården hålls sista söndagen i fruntimmersveckan är att man under den veckan traditionellt har haft många kaffekalas. Rut Edberg berättar att fruntimmersveckan i regel har inträffat efter höskörden och innan sädesskörden. Däremellan var det lite lugnare och bönderna hade tid att träffas och dricka kaffe.
Ta av allt
På borden står vaser med ängsblommor och fat som sväller över av kakor eller pirrivittar som småkakor kallas på gotländska.
- Du vet att på kafferep här på Gotland så måste du ta av alla sorter. Om du inte orkar äta upp får du en påse med hem, säger Rut Edberg och skickar över ett kakfat.
- Det är speciellt för Gotland, att man får med sig kakpåsar hem. Förr i tiden brukade det alltid finnas en hög med påsar på kakbordet. Jag kommer ihåg att när de vuxna kom hem från kaffekalas med sina kakpåsar brukade vi barn alltid slåss om kakorna de fick med sig, berättar Gungjerd Holmstedt.
- Men man tog aldrig mer än en av varje sort, det var viktigt. Man åt alltid upp de sköra kakorna först eftersom de kunde gå sönder på vägen och så tog man med sig de andra hem, säger Rut Edberg.
Inget dåligt gorån
Framför mig står åtta olika sorters kakor och jag hugger in. Doppar i kaffet och njuter, den ena pirrivitten godare än den andra. Det traditionella gotländska gorånet är vackrast med sina snirkliga mönster. Rut Edberg berättar att det finns olika sorters järn som ger olika mönster.
- Förr i tiden bakade man rånen i öppna spisen. Då använde man ett järn där det bara blev en kaka åt gången så det tog lång tid att göra dem. Då blev det väldigt exklusivt med gorån.
Rånet smälter i munnen, liksom hästskon med sin lite pepparkaksaktiga kolasmak. Jag följer upp med en bit skeivkake, skivad kaka. Kaffet är perfekt, solen kikar fram genom en ek och gotländskan kvittrar runtom mig. När jag senare, mätt och sockerstinn, går över det nyslagna änget har jag en påse pirrivittar i min hand. Precis som förr i tiden.
