Poetisk deckare utan tillträde

Eldätaren
av Kristian Lundberg,
Förlag: Roman Symposium

Döda barn hittas utslängda och övergivna vid stranden utanför Malmö och fallet ska lösas. Ett svårt fall, en polis och dennes kollegor, så långt är allt väl men sedan tar det stopp.
Kännetecken för en kriminalhistoria brukar vara att den inte går att släppa förrän sista sidan är vänd och att läsaren hela tiden förs fram i en nästan enerverande spänning. "Eldätaren" lyckas tyvärr inte med det. Så fort jag sjunker in i läsningen drar författaren upp mig till ett slags avståndstagande. Genom direkta frågor och påståenden till läsaren snor han åt sig upplevelsen, som om han vill behålla den för sig själv. I första kapitlet sluter han en överenskommelse med sin läsarpublik om att enbart vara iakttagare, som står utanför allt som ska ske. Vi ska som Kristian Lundberg uttrycker det, befinna oss i den yttersta kretsen, och komma och gå som vi önskar. Vilket han då och då påminner om. Han stoppar därmed inträde till händelserna.
<span class=MR>Huvudpersonen, Nils Forsberg, är som en repig skiva från tidigare kriminalromaner och teveserier. En tämligen utsliten polis med alkoholmissbruk bakom sig och som dessutom har god kontakt med en kriminalreporter på lokalblaskan. Genom tjänster och gentjänster utbyter de information mellan varandra. Känns det igen?</span>
Författaren har verkligen förmågan att skildra saker och ting, där ligger många skribenter i lä, men hans utförliga beskrivningar gör att upprinnelsen går vilse. Den kommer så pass sent i boken och får så lite plats att jag börjar fundera över om gåtan med de döda barnen hinner bli löst.
<span class=MR>Kanske får jag revansch och tillåtelse att irra mig in i den obehagliga verkligheten i Kristian Lundbergs kommande romaner med samma polis. Böcker är så bra för att man kan stänga dem när det blir för läskigt, det vill säga om läsaren själv får välja.</span>