Poetisk text lyfter med musikens magi

Skillnaden mellan Lars Gullin och föreställningen om Lars Gullin är att den senare kommer att bli hyllad - utan fördröjning.
Hela det här projektet har en härlig bärkraft redan från början, det finns egentligen ingenting som kan gå fel med en föreställning som bygger på en intressant historia, en poetisk text, varsam och följsam regi i en spännande scenisk lösning, Lennart Bäck i huvudrollen och ett helt knippe musiker av yppersta klass.
*
Historien. Lars Gullins liv är som gjort för dramaturgi. En lite knapp men ganska lycklig barndom där musiken redan från början är av avgörande betydelse. Livets tuffa skola innan han kastar sig ut i världen som är både ond och god och kan fara illa med en människa med naggat självförtroende.
Ett liv i expressfart som pendlar mellan djupaste dalar upp till högsta höjder, och med ett ganska lyckligt slut. Det går inte att fylla i en deklarationsblanketter med en barytonsax men han köper ändå en stjärnkikare när tillfället bjuds.
*
Texten: I sin stjärnkikare har Eva Sjöstrand tagit fasta på det ljusa i Lars Gullins liv. Men för att ljuset ska brinna och stjärnor få lyskraft krävs det också att ta fram de mörka sidorna. Här finns en poetiskt kryddad text, ett dialektiskt förhållande, en brinnande själ som brinner fort och självförbrännande.
Men här finns också rötterna och drömmarna som styr oss människor, det som får oss att lysa länge eller bara blossa upp för ett ögonblick.
*
Regin. Historien och texten skulle kunna falla platt till marken om det inte var för den varsamma och följsamma regin av Eva Gröndahl. Texten "Ljus.Gullin" är inget dramatiskt verk i vanlig mening och inte heller en pjäs med givna repliker.
Eva Gröndahl har mejslat ut musiken och personen Lars Gullin med hjälp av lyhördhet och uppfinningsrikedom, ett sceniskt öga för detaljer, dramatiska vändningar och öra för Lars Gullins kompositioner. En mycket vacker föreställning med flera oväntade och roliga vinklingar.
Till det vackra hör också den funktionella scenografin av Gunilla Norlund.
Inspirerad av 50-talet och Orkesterjournalen kommer den antagligen att passa ännu bättre ute i de mindre bygdegårdar där föreställningen ska spelas.
*
Skådespelarna. Lennart Bäck bär den här föreställningen på sina axlar. Han spelar en Gullin i glädje men lever med honom i smärtan och ångesten. Det finns några avgörande scener i föreställningen där detta blir extra tydligt.
Gunnel Mauritzson är en alldeles ypperlig jazzsångerska och det är så värmande att se henne också som skådespelerska. Med tajta, pepitarutiga byxor, vit knytblus och sina röda scarf spelar hon kvinnorna runt Lars Gullin eller pappa stinsen i Sanda - med samma självklarhet.
Men det är i Gullins låtar och Eva Sjöstrands texter hon lyfter, som i "Merlin": Kom dansa en stund över jorden, fladdra till, sväva ut och ge allt... eller i "Dannys dream" där hon får oss att känna tonerna som berättar om livet.
*
Musikerna. Visby Jazztrio förstärkta med saxofonisten Jonny Lindström, också han i rollen som Lars Gullin, är det stadiga fundament som får texten och skådespelet att lyfta. De utvecklar Gullins magiska kompositioner och ramar in föreställningen med både kraft och tidstypisk känsla.
Carl Orrje som kapellmästare är lysande på piano, vare sig han spelar vals av Chopin eller slår an takten Gullins melodiska låtar. Nils Ossman på bas och Marcus Grufstedt förstärker den ljudbilden.
Jonny Lindström, precis som Gullin född och fostrad på Gotland, har härlig ton både i sopran- och barytonsaxen. Att han inte är någon garvad skådespelare blir mindre betydelsefullt, med sina täta saxofonslingor fortsätter han att förvalta musiken hos Gotlands stolthet.
Man lär stå först i kön när det här soundtracket släpps.
Det här är en föreställning med en poetisk text som lyfter med hjälp av musikens egen magiska kraft.

Poetisk text lyfter med musikens magi

Premiären är avklarad. Nu ska Länsteaterns föreställning "Ljus.Gullin" leva sitt liv på egna vingar och ska likt huvudpersonen också ta sig vidare ut i världen med hjälp av Gotlandsbåten.