Vart man än vänder huvudet är skyltarna där. Loppis, vintage, prylbod, auktion och antikt. För Mia Doolk som själv har en loppisskylt på sin gård började samlandet tidigt
Till en början, som barn, var det mest servetter, frimärken, tändsticksaskar och mynt som fick ligga på hög.
I dag har det blivit mer. I trädgården, där Mia Doolk slår sig ned med ett glas vatten efter sitt ordinarie jobb som kvartersvärd på Gotlandshem, är nästan allt omkring henne köpt på loppisar. Bordet, den vagt blå trästolen hon sitter på, glaset hon dricker ur och karaffen med 1950-tals mönster är alla fynd som letat sig hem till henne.
- Vissa ser fynd som en tavla man köper för 25 kronor och sedan säljer för flera tusen kronor. För mig är ett fynd något man gillar till ett pris man godtar. Jag tycker man ska köpa med hjärtat.
10-15 000 kronor
I själva butiken intill Mia Doolks hus ligger prylar som spridda av vinden. Där ligger speglar, korgar, böcker och porslin blandat med ljusstakar, soffor, glas och en oanvänd leksakstraktor från 1960 eller 1970-talet.
Vissa saker får man för en tia, andra för 15 000 kronor. En som hittat in i virrvarret av prylar är Elisabeth Gahnström från Lye. Hon tittar in en snabbis för att se om hon kan göra något fynd.
- Jag letar efter något som jag tycker är värdefullt för en billig peng, säger hon.
Fynd och nostalgi
Den här gången åker Elisabeth Gahnström tomhänt hem. Ett fynd som hon gjort på ön och inte glömt är när hon hittade ett träfat för 15 kronor som hon sedan sålde för 6 000 kronor. När hon köpte fatet var hon inte säker på att det var ett designfat men hennes aningar visade sig vara riktiga.
- Egentligen hade det varit värt 25 000 kronor om det inte hade varit lite skadat.
Vill man göra riktiga fynd som man kan tjäna pengar på rekommenderar Mia Doolk tillfälliga gårdsloppisar. Där vet de enligt henne inte alltid vad de prissätter. Så har man själv lite förkunskap kan man göra sig ett klipp.
Det stora antalet loppisar på Gotland tror hon beror på att många har så gott om plats att de bara låter saker ligga, och att det först är när bägaren har runnit över som folk väljer att ha en loppis hellre än att slänga.
För hennes del handlar det mest om att hon är en samlare i själen, för några pengar i loppisen är det inte, säger hon.
- Det skulle inte bli många kronor i timmen och man räkna ihop den tid man lägger ned.