Potatisen och jag drar oss för länge
Eftersom man har barnbarn i rätt ålder har man återfått den bortglömda förmågan att kommunicera med stort och smått. Tillexempel kan man be sädesärlan om ursäkt för att det varit lite råddigt på bostadsfronten denna vår. Likaså ber man daggmasken om tillgift för att man råkat dela på den med spaden. Trastar och ärlor ser det emellertid som ett slags service med portionsförpackning.
En sådan händelse gör också att man plötsligt minns en gammal vers man gjort sig skyldig till:
Masken kröp solo omkring i vreten
och leddes länge vid ensamheten
tills en vacker dag det hände sig så
att en spade delade honom i två.
Av detta vi lär att en spades spets
kan fördubbla somligas umgängeskrets.
Den vårliga fantasin gör också att man kan föreställa sig hur snacket går i potatisraderna:
- Du Bintje, ska du slänga ett öga över mullen och se om det är någon idé att ta sig upp.
- Det kan väl Puritan göra. Förresten känner jag att det blåser där ovanom. Man skulle bara få en massa sand i ögona.
Pensionärsålderns ensamhet behöver inte vara så avskräckande för den som sätter potatis.
Medan jag begrundar tillståndet i potatislandet flyger tre reaplan över Halsarve och lämnar efter sig sina utsläppsstrimmor. I vart och ett sitter kanske ett par hundra individer. Dessa är numera att betrakta som miljöbovar. Eftersom jag själv aldrig flyger har jag rent samvete därvidlag. Fast å andra sidan tänder man ju sin pipa åtskilliga gånger per dag. Om man fattat resonemangen rätt ska vår miljö delas upp i kvoter. Varje land ska ha sin utsläppskvot. Och behöver man större kvot kan man köpa sådan av länder som håller igen lite.
Sen ska vi få personliga kvoter också. Eftersom jag aldrig flyger, så får jag sannolikt kvot över som jag kan sälja till någon som vill flyga till Kreta och bada. Tillexempel.
Experter i radion kan berätta om vilket miljöslöseri det är med banantransporterna. De kan liksom räkna fram en utsläppskoefficient för en flygande banan. Eftersom man inte riktigt hänger med i svängarna får man en bild av att bananer flyger lyxklass i ensamt majestät.
Jag menar, man kan ju tänka sig att ens nyinköpta banan i Närbodi haft sällskap på flyget med turkar, mikrougnar, rakhyvlar och hårschampo. Hur räknar man då fram förhållandet mellan en banan och en mikrougn vad utsläppskoefficienten beträffar? Tala om att tillvaron blir allt mera komplicerad.
Annars tycker man sig leva som en miljömedveten medborgare. Man sköter sin källsortering. Papperet för sig, pappen för sig och egna avdelningar för plast, glas och plåt. Och köksavfallet i komposten som sedan ger ny mull för trädgårdslandets giftfria odling. Det blir just inget över eller hur man ska säga. Mera för formens skull brukar vi i alla fall försöka få ihop en halv kasse i kvartalet för sopgubbarnas trivsel.
Döm då om ens förvåning när man får läsa rubriken: "Om du har lite sopor måste du betala mer". Nu ska det alltså kosta också att försöka leva miljövänligt. Men så där är det med de nya regimernas omvända Robin Hood-politik.
Till exempel ska man som fattig pensionär beskattas lite extra jämfört med dem som fortfarande jobbar. Olika skatteskalor gäller då om man tillexempel tjänar 15 000 i månaden.
Jag tror beslutsfattarnas särbehandling av pensionärer bottnar i samma resonemang som gummans, som anklagades för att fjälla sina abborrar levande: "Äsch, det är dom så vana vid".
Pensionärer är vana vid att hanka sig fram med minimala medel, så dem kan man gära pressa ut lite extra av.
Miljömedvetet kärrar man alltså sina tre kassar tidningar och annat papper till hämtningsplatsen vid grinden. Då fladdrar en slarvigt nedstoppad Expressen upp ur en kasse. Man stannar upp och bläddrar i tidningen och kan än en gång konstatera att man är en ytlig tidningsläsare. Men genom denna tillfällighet hinner jag i alla fall inhämta följande informationer:
Per Gessle har gett ut en ny skiva med namnet "En händig man". Jag är ingen större kännare av dagens musikaliska storheter. Men så mycket vet jag i alla fall som att Gessle är det puttinuttigaste vi har i landet. Hellegussen!
Genom denna blåstens nyck får jag också veta, att Joe Labero ska skiljas från sin Louise, att kronprinsessan Victoria hjälpte japanske kejsaren att öppna bilfönstret och att Peter Stormare inte ställer upp i "Stjärnorna på slottet" om han inte får rikligt med riktigt dyra viner.
Lite blåst är inte alltid av ondo!
Så jobbar vi med nyheter