Psykedelisk knätofs på Club Digger

- Det är svårt att säga vad saker beror på, men det fanns mycket mer möjligheter att komma ut och spela då. Det fanns ställen, så kallade musikforum, över hela Sverige. Det var alltid någon som ordnade en förening och, ofta med stöd av kommunen, ordnade lokaler. Sådana ställen spelade vi ofta på. Det gjorde många.
Hur såg publiken ut?
- Den tidens ungdomar, 15-25 år, många ideella krafter. Det är också skillnad jämfört med i dag. Nu är man hänvisad till kommersiella ställen. Klubbar som Club digger som inte är särskilt vanliga och de kommer också att behöva tänka kommersiellt. Det är svårt att täcka hyror och annat med medlemsavgifter. Vi hoppas kunna dra ett strå till stacken.
Rent allmänt var 70-talet en behaglig tid, säger Kenny Håkansson.
- Man var ju ung. Allt var enklare då, när man bara hade sig själv att tänka på. Vi hade en hyra på 100 kronor i månaden och man klarade sig på spelningarna. Man kunde vara ung mycket längre. Fast... om 30 år kommer man nog att tycka att det var enklare att vara ung 2010 också. Alla är vi barn av vår tid.
I slutet av 70-talet upplöstes Kebnekajse. Vad hände?
- Vi tröttnade på varandra. Man vill ju utvecklas och vi fastnade i vår egen stereotyp, kan man säga. Det började spåra ur, vi tappade linjen och började få lite olika musikaliska idéer.
Ni återförenades 2001. Var står Kebnekajse anno 2009 musikaliskt?
- Vi är tillbaka väldigt mycket i folkmusiken. Spelmanslåtar först och främst, nu tycker vi det är skojigt igen. Alla har väl gjort sitt under de här åren, men det är det vi har gemensamt. Jag tycker vi gör det väldigt bra tillsammans.
Många skulle nog hålla med dig om det.
- Det är fint. Ja... det blir lite ursprung. Vi gör oss inte till, kan man säga, i folkmusiken.
I februari släppte ni första skivan på drygt 30 år. Varför?
- Vi har haft några spelningar om året sedan 2001 och vi ville inte bara mala på de gamla låtarna. Det är så lätt att det bara blir nostalgi. Nu har vi hittat några nya låtar, tillsammans kommit ihåg sådant som inte riktigt blev något för 30 år sedan. Det sitter i ryggraden och var lätt att ta upp igen.
Så, vad möter besökaren på Club digger i kväll?
- Våra versioner av spelmanslåtar. Det är det vi huvudsakligen gör. Vi spelar melodierna, men det är långt från fiolgnöl och spelmanslag. Det är tungt. Dubbla basar, trummor plus afrikanska percussions. Det är förhållandevis ösigt, med mycket ursprung. Oslipade tunga diamanter.
Som det bör dansas till, eller?
- Vi har aldrig ställt det kravet, men vill folk är det roligt. Det är mest polska, den enda hambon är Hårgalåten. En del kan ju dansa både och.

Psykedelisk knätofs på Club Digger

Hej, Kenny Håkansson. Med dig är det nästan omöjligt att inte prata svunna tider. Hur var det, 70-talet?