Pugh gör en 69:a med Jojje och Janne
Han hade skrivit låtar på svenska och skulle spela in sin första Long Play-skiva. Ingen visste, jo kanske Anders Burman kännde det på sig, att det här var första kapitlet i den svenska rock´n´roll-historia vi känner i dag. Torbjörn kom att bli Pugh med stora delar av det svenska folket, men det var Anders Burman som kom med den geniala idén att plocka in två helt nya medmusiker - den jazzinfluerade trumslagaren Janne "Loffe" Carlsson och den blivande Blood, Sweet and Tears-gitarristen Georg "Jojje" Wadenius.
Tillsammans skapade dessa tre musiker två odödliga plattor i Metronome-studion, ""Ja, dä ä dä" och "Pughish". Men de tre har aldrig stått på en scen - tillsammans.
- Om detta har jag aldrig haft en tanke, inte förrän jag träffade Janne Carlsson på Rockbjörnen-galan härom sistens. Jag brukar inte ställa upp på de här korumperade firmafesterna som skivbolagen anordnar, men den här gången gjorde jag ett undantag, berättar Pugh.
- När vi stod där kom den oundvikliga frågan - varför har vi aldrig spelat tillsammans på en scen? berättar Pugh.
Janne Carlsson som numera bor i jazzstaden Kristianstad spelar där med en rad olika band, allt från jazz och blues till rock, och den musikaliska ambitionen är på topp mellan olika film- och teve-jobb. Kontakt togs med Jojje Wadenius som just nu bor i Oslo och en idé föddes. En remixad utgåva av de första plattorna med några nya Pugh-låtar och som kronan på verket - en sommarturné tillsammans.
*
- Vi har inte hunnit snacka genom allt, vi ska naturligtvis träffas och snacka genom hela projektet, men idén bygger på att dyka tillbaka till 1969 och de gamla låtarna som både Jojje och Janne var med och satte sin prägel på, säger Pugh.
Han kan vidare berätta att både branschen och arrangörer redan är intresserade av det här projektet och att de tre legendariska musikerna kommer att göra allt de kan för att få ihop det.
När Pugh tänker tillbaka på de där första dagarna i Metronome-studion 1969 kommer han ihåg den yvige Janne Carlsson som spelade för mycket "jazz".
- Jag ville ha mer rock, berättade jag för Anders Burman som stod på sig den gången. Samma diskussion kommer säkert upp nu också, Janne protesterar alltid vilt mot allt, men då ska man veta att Stones-trummisen Charlie Watts också var jazztrummis från början, skrattar Pugh.
- Och traditionella rocktrummisar är ofta lite kantiga i stilen och klarar inta alltid det "smarta soundet", säger han lite eftertänksamt.
Pugh och Jojje Wadenius har haft mer kontakt genom åren och också spelat tillsammans på scenen. En lyrisk kulturredaktör kommer ihåg unplugged-spelningen på Bert Karlssons klubb i Lidköping juldagskvällen -69. Publiken satt på dansgolvet och diggade Pugh och Jojje som var utrustade med varsin akustisk gitarr - jo, man gjorde så på den tiden.
Och Jojje var bland annat med och spelade på releasepartyt på Debaser i Stockholm när Pugh släppte sin stora Pugh-box 2003.
- Nu hoppas jag, och jag skall göra allt för att det här ska blir verklighet. Jag har redan några låtar klara som skall med på nya plattan, säger Pugh.
*
Pugh är både glad och förvånad att hans publik både består av de gamla fansen men också en ny och förvånansvärt ung publik som snackar mycket om de tidigaste plattorna.
- Antagligen uppfattas de fortfarande som milstolpar för 1970-talsmusiken och det som kommit sedan. Allt är så putsat och arrangerat i dag och jag tror att många unga tröttnat på det. De kanske fortfarande vill höra en 20 minuter lång versin av "Stinsen i Bro", säger han.
- Även hemsidans gästbok berättar om detta! Många inlägg handlar om mina första låtar och plattor.
*
Just nu sitter alltså Pugh hemma i Lokrume och skriver, samtidigt som han ser över det gamla materialet.
- Jag har plockat fram gamla avlagda trådar för att se vart det leder...
- Den nya remixade plattan får inte låta för modern, det skall fortfarande präglas av det gamla genuina soundet, säger han.
- Tyvärr kan inte Anders Burman vara med som den demonproducent han en gång var. Han är gammal och ganska bräcklig numera. Vi får själva stå för den pondus och charm han smittade oss med då, 1969, när vi betraktades som ett halvgalet experiment som sedan satte stenar i rullning, säger Pugh.
När det väl hade börjat rulla gick allting väldigt fort. Musikrörelsen startade en våg av band som sjöng på svenska och det kom andra artister som också sjöng på svenska - Lundell och Uggla - naturligtvis.
- Det var faktiskt en märklig känsla där vid Rockbjörnsutdelningen 2006, att ha perspektiv på musikens utveckling och betrakta dagens musikliv som minglade runt, säger Pugh som faktiskt har två Grammisar hemma på vinden, låt gå att det är 30 år mellan prisutdelningarna.
Nu vill han bara sätta igång, helst inom några veckor. Plattan måste vara klar före sommaren, sedan hoppas han att ett tiotal arrangörer bokar en mindre sommarturné. Kanske kommer Pugh med sina första medmusikanter till Warfsholm i sommar?
Och - för gjuta olja på kvällstidningsvågorna - kan han berätta att han varken har tumörer eller hjärnblödningar i huvudet, det är istället helt uppfyllt av hans nya 69-projekt.
Så jobbar vi med nyheter