Pugh i förvirringens tecken
Det är en konsert som löper i förvirringens tecken. Gitarrsolon glöms bort, liksom ibland någon vers eller en inledning. Men det gör verkligen ingenting. Tvärtom blir det spontant och avspänt.
Pugh har dessutom en förmåga att lösa det mesta med humor.
Som när han mitt i sin soloinsats på munspel i den fantastiskt svängiga versionen av "Guldgruva" avbryter låten. "Vänta..." säger han och ber publiken att fortsätta klappa i takt. Han ska bara... doppa ner munspelet i ett glas vatten först.
¿Jag har inte spelat på det här sen i mars och sen dess är det några smådjur som har byggt bo i det. Det kände jag direkt", förklarar han medan han sköljer bort de små djuren. Men avbrottet gör honom osäker: "Jag har gjort en vers va?" funderar han innan han nästan faller ihop i ett obehärskat skrattanfall.
Skrattar gör han också när han i inledningen av "Surabaya Johnny" högt och ljudligt demonstrerar sina uppsjungningsövningar som han påstår sig utöva utomhus hemma i Lokrume.
Smutsig, suggestiv rock med distade gitarrer blir det sedan i "Grävmaskinen", liksom i Magnus Lindbergs "Röda läppar". Det är enkel och pur rock när den är som bäst. Men visst det finns det också plats för utsvävningar. Som i "Här kommer natten" som är dramatisk som en italiensk opera i sin nästan symfonirockiga kostym.
Publiken gillar det här, det märks och den blir om möjligt ännu muntrare när huvudstaden byts ut mot "Gotland" mot slutet av radioplågan "Stockholm".
Överlag är rösten mäktig och inlevelsen stor, även om den senare möjligen sviktar något i de Grymlinglåtar som han avfärdar i medleyform. Temperaturen höjs ytterligare och nu står stora delar av publiken upp när det är dags för "Hog farm" och är nära kokpunkten när den så äntligen kommer, publiken har frågat efter den redan från start, "Dinga linga Lena".
Det är inte bara publiken som verkar trivas. Musikerna riktigt myser uppe på scenen. Det är något visst med män som spelar gitarr tillsammans.
Sida vid sida eller ner på knä vända mot varandra med finurliga leenden och blickar i samförstånd.
Även om Pugh Rogefeldts samlade låtlista är diger är det just en av dem som saknas nu. En låt som har fått förnyad hitstatus efter sin medverkan i en reklamfilm.
Och visst kommer den, "Små lätta moln" i en fin, akustisk version som ett av två extranummer. En mer utflippad "Kajans sång" får sedan avsluta både konserten och Warfsholmssäsongen.
Och det görs med den äran.
Munspelsdopp. Efter en period i träda fick munspelet sköljas ordentligt för att få bort diverse smådjur som enligt Pugh Rogefeldt hade bosatt sig i instrumentet.
Pugh Rogefeldt tillsammans med David Carlson, Nalle Påhlsson och Benno Sörman, bjöd på en något förvirrad men intensiv konsert på Warfsholm.
Foto: GUNNAR OCH HANNA LAUBERG
Så jobbar vi med nyheter