Det var, säger artisten själv, hans enda konsert på Gotland i år. Rädd att slita ut sitt namn ransonerar Lokrume-bon sedan några år sina framträdanden på ön.
Lördagens spelning har förberetts och repeterats länge av Pugh Trio. Och för dem som besökte Wisby Strand blev det dryga två timmar av egensinnig rock.
Dinga Linga Lena som är 15 år fanns knappast i publiken, däremot någorlunda mogna människor med kavaj och runt de 50. En sittande publik som fick till livs en show som lika gärna passat på en rockklubb.
Ett fyrverkeri
Pugh Trio är en briljant liten orkester med tre briljanta instrumentalister, även Micke Lyander på trummor och Hasse Tholin på bas.
Deras bensin är glädjen och kärleken till Pughs musik, full av integritet, och det lilla formatet gör ljudbilden till ett fyrverkeri just genom det nakna och luftiga.
Repertoaren plockades ur Pughs 40 år som artist och inleddes med 90-talaren "Det är aldrig för sent". Före en liten paus också bland annat "Grävmaskin" och udda "Kajans sång".
Gotlandsmusikens blåsare mötte upp till "Gammeldags tro" och "Där gullvivan blommar", känsligt sjungen delvis på gutamål. Han bjöd på sin gotländska förankring, här på sin hemmaplan.
Älskad gotlänning
Det blev sedan allsång till "Om det finns lite stolthet kvar", jubel till "Dinga Linga Lena", jag fick höra en egen favorit i "Flickornas Laban" och konserten avslutades med tre tinnitus-nummer till Pughs frodiga gitarrspel; "Jag är en liten pojk", "Hog Farm" och, som extranummer, "Surabaya Johnny".
Pugh är en älskad gotlänning, inte tu tal om annat. En förgrundsartist inom svensk rock som bjuder sitt hjärta till den som kommer för att lyssna.
Och som varit uppriktigt spänd inför den här konserten; det var ju så viktigt att den blev riktigt, riktigt bra.
Det blev den.