Räddas av tät, suggestiv stämning

Inledningen på svenska heroindramat "I skuggan av värmen" är signifikant för hela filmen. Vi följer Eva, väktare och heroinist. Under de första tio minuterna tänder hon av och på som ett trafikljus. Vem är hon? Vad händer med henne, vad händer i henne? Det är inte helt enkelt att hänga med.
Och så fortsätter det. Eva knarkar på jobbet, går in i tung abstinens när hon är ledig. Varför? Det är innerliga men kalla närbilder, det är ett nattligt, dystopiskt Stockholm, det är "Darling" i huvudrollen på "Trainspotting" - men det är ingen röd tråd, scenerna följer på varandra utan någon direkt konsekvens eller reson.
"I skuggan av värmen" räddas av sin täta, suggestiva stämning, det vackra fotot och av Malin Crépins och Joel Kinnamans starka insatser i huvudrollerna. Den dröjer sig kvar som en svårdefinierad oro i maggropen.
Men till skillnad från sin romanförlaga lyckas filmen aldrig riktigt förklara varför den finns. Är det för att visa farorna med knark? För att casha in på en omtyckt och kontroversiell romansvit? För att skildra en kärlek som - kanske - övervinner allt?