Rädsla och nyfikenhet när Askkällingarna kom på besök

om barn på 50-talet hörde jag talas om både asskällingar och askkällingar. Kopplingen till påsken var uppenbar. Skolfröken talade om ask-kärring men i folklivet fanns ass-källing. Skillnaden mellan orden noterades men jag visste inte ifall det ena var en variant på den andra, något med baken (assulet) eller något med aska (jfr askonsdag).
Men när vi barn klädde ut oss i kållar och hucklen så var det mest en spännande utklädningslek - jag minns dock särskilt hur jag som sådär sjuåring propsat på att få klä ut mig så, men sen när jag gick omkring i grannlaget egentligen inte visste vad jag skulle göra mera än att gå där.
Seden med asskälling som bus hade alltså då börjat att dö ut även om det ännu på 2000-talet förekommer att tonåringar går omrking med så kallade påskbrev och vill ha godis som gengåva.

Vallstena på 30-talet
Fråga om att helt förklä sig och ge andra slag har jag inte sett av som vuxen. Men seden låg inte långt borta:
Min mor Gunborg "Bobbie" Ericson (f. Sandström) berättade långt senare från sin barndom i Vallstena (omkring 1930-31 då hon var 4-5 år) att hon då var både rädd och nyfiken på de utklädda tonåringar som om påskaftnarna stod utanför "fastuduri", hötte med ris och ropade: "Påskabulla, påskaris".
Ett par hade även masker för ansiktet (kallades även skråpukar). Det var brukligt att ge dem ägg i någon form, kokta eller råa - men det hände väl även att det slank med något porslinsägg från redena. Godis förekom dock ej att de fick.
Några år senare, "när jag blev äldre och modigare var jag med ute och retade "källinggarna".
En ramsa jag ropade var "Asskällingg, snorvälling, blåtarm, kryp in i ett hundassul så blir du varm".
Men det var lilte otäckt också, det var inte nådigt att komma i vägen för riset; de snärtade till en ordentligt på benen eller baken.

Retade asskällingarna
Själv gick Bobbie ut som ass-källing i 10-11-årsåldern; till de närmaste granngårdarna bara. Minns dock ej ifall de då fick några ägg. Tillägger även, att långfredagen skulle vara stilla och lugn, då fick man inte var "aute och rasa". Om de även var i kyrkan mindes hon inte.
Från Hellvi citerade folklivsforskaren Carl Franzén (1883-1972) under oktober 1937 en annan gammal ramsa som användes till att reta så kallade asskällingar:

"Asskällinge sto på ä bro
Broi gick sundar
Asskällinggi kum undar
Dä blai ett haplit brak u dundar"
På samma sätt som Bobbie Ericson berättar han sedan att den som rabblade ramsan vanligen fick en lämplig avbasning på vanligt ställe.
Förutom enstaka större asskärringar brukade barnen leka dylikt.
Någon sed att vid vissa högtider piska varandra med ris synes ej i mannaminne ha förekommit i annat fall än under påskdagarna, då de anskrämmeliga "asskällinggarna" bjöd på risbastu.
Troligen i källa efter Franzén, men inte i hans hemma bevarade material utan i det centralt insända, berättar Cath Fredriksson 1935 även - och troligen från sin uppväxt i Fleringe (f. 1855) att:
"Aske-käringar", det var store långe karlar, vanligen klädda, en som gubbe och en som käring. De gick omkring med ris och en påse att lägga äggen i, som de tiggde. För det mesta var riset tjärigt, och när man var barn fick man allt duktigt med stryk, men "det var till någon slags välsignelse". Förr gick de vanligen långfredagen eller annandagen, ej på påskdagen. När man var barn skulle man läsa för de där "askekäringarna", men först skulle man kyssa riset. När dom kom in i stugan ropte dom: "påska-bollar och påska-ägg, påska-bollar och påska-ägg" och då var det att ge dom.
Man var rädd för dom när man var barn och de hade stora skråpukar och stora näsor och på karn var det ett långt skägg. Ibland hade de ju också fisknät på sig och stora kohudar över sig. Askekäringar brukas nog än, den dag i dag är."
(Här citerat efter artikel av Fredrik Skott i tidskriften Spördagar 2003:2)

"Slo så bloden rannt"
Carl Franzén citerar även en äldre Hellvibo, Mårten Ögren (f. 1857):
"(Asskällingar) Di va utstofferne mä skrålle u skråpansikte u iblant ett ganskåite för ansikte u ett stort ris. Di slo så bloden rannt - u så hadd di en askpuse sum di slo mä så bloden skudd stänne. Di brukt kumm påskmorgnar. Di skudd ha ägg u bullar. Då hadd di en puse i kållu ti ta i."
Franzén fortsatte med att så långt tillbaka i tiden att 70-80-åringar hört sina föräldrar omtala detta - det vill säga något efter mitten av 1800-talet - var det vanligt att under påskveckan, långfredagen, påskafton men företrädesvis påskdagen så var det alltid någon yngling, dräng eller dylikt som klädde ut sig till askkärring (troiligen avses asskälling, men ordet stavas inte så):
"Man utstyrde sig då så anskrämligt som möjligt i en gammal kjol, ett par gamla kängor och någon kofta, eller i brist därpå en avigt vänd rock. På huvudet någon gammal "skrålle" (halmhatt) eller "douk" (huvudduk), och ibland en gammal visp som en fjäder i hatten.
För ansiktet ett "skråpansikte" av en pappbit med hål för ögon, näsa och mun, ibland med ögonbryn målade med kol eller dylikt. Vidare var den försedd med ett duktigt björkris, samt skulle i den äldsta tiden haft en påse med aska i att strö i såren, samt någon påse eller korg att ta gåvor i."

Ville komma åt flickorna
Sålunda rustad gav man sig iväg omkring i gårdarna i närmaste grannlaget (vanligen var det en åtminstone i vart grannlag) på morgonen och under pockande ton, grovt mumla "Påskbullar, påskägg" smällde man på fönster och dörrar eller helt enkelt steg in och började att piska vem man kom åt. Företrädesvis synes man dock velat åtkomma flickorna.
Blev kärringen väl mottagen med vetebullar och ägg var hon ej så hårdhänt.
Om barnen i gården voro olydiga brukade man skrämma dem med askkärringen.
Ofta samlades barn och ungdom och sökte reta henne på alla vis, springa så nära man vågade, rabbla upp ramsor som till exempel "Asskälling, survälling blåtarm, kräup in i ett hundassul (ev. ko-), så blir du varm."
Det vill säga samma ramsa som min mor berättade från Vallstena tidigt 30-tal, och ungefär samtidigt med att Franzén skrev sina här återgivna notiser.
Men han citerar även annan variant av Hertha Falk i Hellvi: "Askkälling, survälling, Blåtarm. Går i portar, slickar lortar, tvi skam."
Vidare citeras Olga Nordgren (f. 1870-tal) att de hade "Ett gammelt koskäll som skramle när di kom".

Smörj så det visslade
Även den egna gårdens folk kunde någon gång bli trakterad med asskärring.
Följande ska ha hänt vid Sudergårda i Hellvi någon gång på 1870-talet (Mårten Ögren):
"Bodins drängen han hadd klät ut si, u gick in ti källinggi (husmodern), ha låg inne. Ha skudd gär´n skamsen, u hyllt fjädardöynar a si u vänd bäre rövi till, men bittra masken, dä ble anne av.
Drängen han lät si int bikumme. Han dit, u han hadd int spare, så ha vånd ha aldri hadd gjort dä."
Till detta nämner Franzén i en annan anteckning även att tanten var stor och tjock samt beskriver slagen som att det blev smörj så att det visslade.