Rakt på och okonstlat av Inger Edelfeldt
När Inger Edelfeldt kommer med sin roman ?Finns det liv på mars?" är det därför skönt att möta en människa som inte bestäms av hennes relation till någon annan, som i romanens huvudperson Joni. Här handlar det istället om den viktiga relationen till sig själv, den vi idag ofta försummar.
*
Joni är ensamstående mamma, men som inte gör väsen av just det. Hennes liv är nämligen tillräckligt knäppt i sig för att hon ska orka bära också den insikten. Istället är hon kvinna, inte längre purung men ung i sinnet. Hon drömmer fortfarande i smyg om David Bowie och tonårens idoler samtidigt som hon startat ett projekt där hon ska få sig själv att framstå som vuxen och ansvarstagande.
Projektet är så klart inte menat att ros i hamn, människor ska gärna få duga som de är, det budskapet skiner romanen igenom som ett yrvaket men positivt utropstecken i den litterära samtid som så ofta hyllar tungmodet.
Edelfeldts nya roman är faktiskt glad, väldigt rakt på, och okonstlad. Den synliggör hur ofta vi kan ha fel om varandra. Hur lätt och svårt det är att älska. Vi lär oss helt enkelt inte, inte varje dag. Utan bara det vi orkar med.
Romanen ställer frågor. Påstår att det kan vara farligt att förtrycka det vi egentligen känner för att vara, eftersom ingen annan kommer ge "vår inre person" eller vad man nu ska kalla det, den tyngd och anseende vi hoppas på. Ingen annan än vi själva kan göra det.
*
Joni är fattig på det sättet som många är i Sverige idag. Men det blir ingen avskärmande rapport från ett samhällets bakgård, trots att Joni spelar gitarr på gatorna och klär dottern medlidsam så att de ska få in mer pengar, när hon inte står i charkdisken på Vivo och misströstar.
Det här är en vardagsskildring av en drömsk mamma i en realistisk och tuff värld. Svärtan finns där även om språket är lätt. Inte att förväxla med lättskrivet. För det är en påtagligt vardagligare språksärk Edelfeldt dragit över ?Finns det liv på mars?" som jag har lite svårt för. Kanske för att vi tidigare blivit bortskämda med en annan stramhet från henne. Jag tänker då främst på Edelfeldts skarpa och kanske bästa roman ?Betraktandet av hundar".
Men även om jag kan sakna det språket behöver det kanske vara så att Joni beskrivs så här ledigt vardagligt? Jag undrar om det hade gått att beskriva hennes yviga tankar torrt och analyserande. Joni lever sitt egna liv. Sådär så att man glömmer att det är Edelfeldt som berättar, som det ska vara i en god roman.
*
Jämfört med tidigare romaner såsom ?Det hemliga namnet," frångår Edelfeldt nu sina typiskt mystiska och dunkla drag, här lättar hon på dimmorna, speciellt i slutet. Joni kommer okomplicerad ur romanen fram till oss och talar om att ?här och nu tänker jag börja leva". Som den hon är. Bluff eller inte.
Det gör en onekligen sugen på att själv ge sig på ett försök. Att acceptera livet mitt i som det nu kommit att bli, att alltjämt minnas att man är lodet mitt i.
Om någon undrar över titeln syftar den på David Bowies ?Life on mars" och flera musikaliska små nedslag görs i romanen. Kanske är de tänkta som en röd tråd, men dessa musikaliska parenteser faller bort för mig. Jag ser inte berättelsen om Joni som ett liv med ett nostalgiskt soundtrack att fly bort i, behållningen ligger istället i att få läsa om hur man stannar i livet som livet är.
Så jobbar vi med nyheter