Michael Frayn började skissa på sin fars "Rampfeber" redan på 1970-talet då han genom en aha-upplevelse upptäckt att den föreställning där han närvarade blev mer intressant sedd bakifrån.
Han bestämde att han skulle skriva en sådan pjäs och "Rampfeber" fick sin urpremiär i London 1982, men Frayn har fortsatt att bearbeta pjäsen allt sedan dess, genom att lägga till och dra ifrån och tidsmässigt anpassa farsen.
Om dramatikern, författaren, journalisten och filosofen Michael Frayn lämnat utrymme för någon filosofisk läsart i sitt skådespel är svårt att uppfatta, pjäsen styrs i allt väsentligt av ett sinnrikt sammanvävt skeende, där fokus ligger på scenografin med sina trappor och många dörrar, all rekvisita och ett udda persongalleri.
Föreställningen har spelats vid ett flertal tillfällen på några av landets större scener och när nu Länsteatern bearbetat farsen, genom regissören Thomas Sundström, har den också fått en gotländsk inramning.
The show must go on
Handlingen börjar kvällen före premiären. Ett gotländskt amatörteatersällskap, med en arrogant och från fastlandet inhyrd regissör, ska genomföra sitt genrep av farsen "I bara mässingen". Spelet fungerar inte som det ska och i de avbrott som görs i spelet får vi ta del av skådespelarnas egna karaktärer, drivkrafter och tillkortakommanden.
I de två avslutande akterna får vi först uppleva en föreställning sedd bakifrån scenen i ett skede där skådespelarna invecklas i ett flertal svartsjukedramer som på ett påtagligt sätt påverkar spelet, och sist själva avslutningsföreställningen där kaoset till slut når sin fullständiga höjdpunkt.
Amatörsällskapets motto, när de reser runt och spelar i de gotländska bygdegårdarna, kan beskrivas som "the show must go on" - till vilket pris som helst.
Lysande rollprestationer
Styrkan i den här föreställningen är dess skådespelare, en väl avvägd ensemble där alla på var sitt sätt bidrar till denna helaftons skrattfest. De har också fått en sinnrik scenografi att agera i, signerad Ulf Grönhagen och Jesper Lundberg
Teaterns fasta ensemble, med Lennart Bäck och Lena Bogegård, är båda lysande i sina många roller. Lennart Bäck är suveränt skicklig i tolkningen av sina båda roller som smyger in i varandra på ett till synes naturligt sätt och Lena Bogegård har en naturlig fallenhet för komik, oavsett hon spelar nykter eller full.
Tove Vahlne som spelar föreställningens bimbo visar även hon i sin första komiska roll att hon behärskar hela registret.
Drar fulla hus
Anna Jankert gör debut på Länsteatern och även debut som komedienne. Hon har fått den otacksamma uppgiften att spela ensemblens "mammagestalt", hon som har full koll, städar upp efter alla andra, tar hand om all skiten och försöker ställa allt till rätta.
Evert Jansson drar ett tungt lass i föreställningen och håller tempot uppe, upp och ner i trapporna, in och ut genom dörrarna, samtidigt som han förgås av svartsjuka.
Bengt-Åke Rundqvist är tillbaka på scenen i en tacksam roll som den smygsupande skådespelaren alla måste passa upp på - får han tag i flaskan är spelet förlorat.
Mats Sundberg, senast i musikalen "Allt eller inget", gör här ett par riktigt härliga scener, liksom Stina Nordberg som spelar en ständigt osedd och missförstådd scenarbetare.
Sannolikt fulla hus
Även Andreas Nilsson, i rollen som föreställningens regissör, är en lyckad komisk återkoppling till Länsteatern. Här får han det tunga ansvaret att axla en roll där han tar ut sina egna misslyckanden på de han är satt att regissera, samtidigt som hans kärleksaffärer minst sagt får konsekvenser för handlingen.
"Rampfeber" på Länsteatern Gotland är en seger för komiken och skådespelarkonsten. Den lär dra fulla hus på Bredgatan (Broadway) och det är väl detta som är meningen?