Ännu är det ett år kvar innan de ödesdigra skotten i Sarajevo avlossas, men kronprins Ferdinand och det stundande världskriget är ändå påtagligt närvarande, vid Fru Markurells entré under Länsteaterns premiär i onsdags kväll.
Med Hjalmar Bergmans roman ”Markurells i Wadköping” och Thomas Sundströms bearbetade dramatisering, ”Fru Markurell”, skriver vi den 6 juni 1913.
I den svenska småstads-idyllen pågår ett kraftprov mellan den uppväxande finanskapitalismen och den sönderfallande aristokratin, en uppgörelse om pengar och klass där girighet, kärlek, svartsjuka och sexualitet i skuggan av det storpolitiska spelet.
Wadköping eller Visby kan kvitta lika, i den lilla världen är det här dagen för studentexamen och när kajorna i gryningen samlas i flockar runt domkyrkan pågår det redan förhandlingar i det fördolda på värdshuset Kupan.
Svagheter blottas
Krögarmadamen Markurell bär på den hemlighet som kan krossa hennes make, en uppkomling som skaffat sig ekonomisk hållhake på stadens aristokrater som företräds av häradshövding de Lorche. Samtidigt ska deras respektive söner avlägga mognadsexamen vid stadens ärevördiga läroverk.
Med musikalisk inramning tar så spelet sin början. En sorglustig komedi med tragiska undertoner där mänskliga svagheter blottas. Och framför allt, med en magnifik Lennart Bäck i rollen som den skrupelfrie herr Markurell.
Rektor på kanelen
Pengar luktar inte och han är beredd att göra allt för att sonen Johan ska klara sin studentexamen, till och med muta skolans ledning med middag och en generös donation i föreställningens absolut roligaste scen.
Här får han också kämpa om publikens gunst mot en outsider, Gotlandsmusikens saxofonist och klarinettist Lars-Olov Ahnell, i rollen som lomhörd rektor som blir ordentligt på kanelen av det rikliga bjudvinet.
Gedigen ensemble
Med ”Fru Markurell” kraftsamlar Länsteatern med ännu en helaftonsföreställning med gedigna musik- och skådespelarinsatser.
Lena Bogegård som Fru Markurell och föreställningens sammanhållande länk, är som alltid lika pålitligt skicklig och självklar, och som sonen Johan får vi möta Vilhelm Blomgren med en röst som kommer att bära långt.
Ylva Nordin är tillbaka på Länsteaterns scen, nu som Elsa de Lorche, med en blandning av ljuvt och skarpt i både repliker och det sjungna. Som motspelare har hon Lars Osterman och Jakob Hellgren, far och son de Lorche, som båda klarar premiären på Länsteatern med gott betyg.
Det är en tät ensemble som regissör Sundström har till sitt förfogande, som avslutas med debutanten Ingrid Wahlgren som gammal adelsfröken, de två musikerna Erik Skagerfält och Lars-Olov Ahnell från Gotlandsmusiken – som också står för mycket roligheter på scenen – och så Bengt-Åke Rundqvist som ännu en gång gör en pålitlig rollinsats. Den här gången som stadens skvallerkärring, som till slut avgår med den moraliska segern.
Maxad Sundström
Thomas Sundström utnyttjar sig själv till bristningsgränsen. Han står för regi, manus, musik och scenografiidé. Med Evalena Jönsson Lundes iögonfallande mask- och kostymgalleri och Ulf Grönhagens ljussättning fungerar den avskalade scenbilden med kunskapens träd i centrum.
Här kan han formera sina pjäser likt ett schackspel, med angrepp mot både kungs- och damflygeln. Om slutet blir mer än remi är det upp till publiken att själv avgöra.