Rekviem till minne av Hansa
Nej inte alls så. Text och musik har vuxit fram parallellt till den helhet, rekviemet Där en mild vind från väster blåser, som uruppförs i domkyrkan på söndag.
? Det har varit ett samarbete, en process där man låter det ena generera det andra. Det är idealet, förklarar Tua Forsström.
Det började egentligen för över tio år sedan, berättar Claes Holmgren. Det startade med en tanke på att skriva något till minne av passagerarfartyget Hansa som torpederades av en sovjetisk u-båt utanför den gotländska kusten den 24 november 1944. Endast två ombord överlevde. 84 omkom. Men det som skulle bli ett 50-årsminne av katastrofen blev inte av.
Så dök samma tanke upp för ett år sedan. Claes Holmgren fick då i uppdrag av domkyrkoförsamlingen att skriva ett rekviem till Hansas minne, ett minne som nu hade åldrats något och närmade sig 60 (år).
? Jag började att umgås med den ordinarie latinska rekviem-texten, men insåg att jag ville komplettera den, jag ville ha en svensk text också. Jag väntade på att något skulle dyka upp, det brukar göra det. Och så en torsdagskväll...
Här tar Författarcentrums verksamhetsledare Lena Pasternak vid i berättelsen. Vid den här tiden hade hon Tua Forsström som gäst vid centrumet.
? ... det var en vanlig torsdagskväll i november, vi satt och pratade och imponerades av klockspelet från domkyrkan. Kyrkan spelar en stor roll för oss på Författarcentrum, vi har den utanför fönstret och klockspelet liksom markerar våra rutiner.
?Tänk om man kunde få skriva något för den här kyrkan? tänkte Tua Forsström då hon senare med fascination hörde Claes Holmgren spela vid en mässa i domkyrkan.
Så hände det sig att deras önskningar sammanfördes på ett vidunderligt sätt genom ett möte de beskriver som ?magiskt?. Det var starten på ett ettårigt samarbete.
? Det är en av de där fantastiska tillfälligheterna. Det är sällan ett samarbete uppstår på ett så magiskt sätt. Nu firar vi 1-årsjubileum av det mötet, och allt är tack vare Lena, säger Tua.
Nu började ett evigt rännande mellan centrumet och kyrkan. Det blev en daglig rutt. Genom att arbeta tillsammans på det sättet, med stor tilltro till varandra, har de lärt sig mycket. Vid andra musikaliska samarbeten har Tua Forsström skrivit en text på sin kammare och sedan skickat texten vidare för att tonsättas på någon annans kammare. Det brukar vara mycket byråkrati kring den här typen av samarbeten, erinrar hon sig.
Tua Forsström har använt sina egna ord i en växelverkan med de latinska ursprungstexterna. Det finns mycket vatten i texterna, berättar hon. Att som finlandssvenska och ?utomstående? få skriva om Hansa, som har en så stark gotländsk anknytning, är en heder, tycker hon. Under arbetet har katastrofen blivit allt mer konkret för henne, hon har kommit närmare sorgen och förlusten.
? Det finns fortfarande människor som minns det här. Större sjökatastrofer som Estonia blir ju som trauman som vi internaliserar och har inom oss.
Hon skriver:
Vår hud är tunn
Våra kroppar går lätt sönder
Vi tror oss ett ögonblick på gatan
möta några av våra döda älskade
Vi saknar dem, vi saknar dem så.
När Claes Holmgren säger att musiken ska underordna sig texten och förstärka den får han mothugg av Tua.
? ?Musikens underordnade? - det kan ni glömma! Det handlar om en ömsesidighet, säger hon.
? Ja, fast man lyder ändå en text, och det hoppas jag att jag har gjort, säger Claes Holmgren.
Han är inte helt bekväm med att prata om musiken så här före uruppförandet. Han vill inte föregripa publikens egen uppfattning, men säger att han tror att verket nog kommer att uppfattas som musikaliskt ?väldigt enkelt?.
? Återhållet kanske någon skulle säga. Det är ju inga stora gester eller accenter, snarare som en liten båge som faller mjukt....
Rekviemet har även bildsatts av konstnären Björn Erling Evensen.
? Om man överhuvudtaget kan gestalta dramatik i abstrakta bilder, säger han.
När han funderade på hur han skulle gestalta verket insåg han att det skulle vara otänkbart att släpa in jättestora former i kyrkan. Det skulle bli för statiskt. I stället började han fundera på projiceringar. Hemma provade han att måla på glas i transparenta färger och har sedan överfört idéerna till kyrkorummet.
Det blev en ?förskräcklig massa bilder?, först 180, som sedan reducerades till 176. Hur många av dem som kommer att visas i bildspelet på den 2,70 x2,70 meter stora duken vet han inte riktigt ännu, men alltför många bilder skulle ge en alldeles för nervös bild av det hela, förklarar han.
Där en mild vind från väster blåser uruppförs i domkyrkan på söndag. Verket framförs även vid minnesgudstjänsten i domkyrkan på kvällen den 24 november, i samband med 60-årsminnet av Hansakatastrofen.
Verket framförs av domkyrkans vokalensemble Nonetten tillsammans med sopransolisten Solveig Faringer, klockspelaren Anna Stenholm och organisten Berith Tivell. Claes Holmgren dirigerar.
Så jobbar vi med nyheter