Han har ett osvikligt väderkorn för intolerans - oavsett om rädslan och föraktet för det främmande dyker upp i Kattarp, Amman eller Turkana.
I boken "Sverige forever in my heart" samlar Niklas Orrenius sina mest tankeväckande reportage.
Vi talas vid en torsdag i mellandagarna. För Niklas Orrenius har dagen börjat med ett maskinskrivet vykort i brevlådan. Undertonen är hotfull, avsändaren en karaktäristisk pseudonym: "Patriot Holger Svenske".
Hatet som riktas mot honom är det värsta med jobbet, säger han. Men det är inte bara Sverigedemokrater och antimuslimer som kanaliserar sin aggressivitet mot Sydsvenskans reporter. De verbala spyorna, det hämningslösa raseriet kommer stundtals från helt oväntade riktningar.
- En del tycker inte att man ska skriva alls om Sverigedemokrater. Och jag fick mycket hat från vänsterhåll när jag skrev om en Sverigedemokratisk lärare som fick sparken för sina åsikters skull och problematiserade frågan. Då kom det halvhot som "du går inte säker", berättar han.
Få reportage har varit så uppmärksammade som artikeln om småbarnsmamman Malyun Salah Hashi som kontinuerligt stenades av skolbarnen på sin väg till dotterns dagis i Tomelilla. På traditionellt "snälla" sociala medier som Facebook delades den flitigt, men flera av de läsarreaktioner som nådde redaktionen gick ut på att Malyun fick skylla sig själv eftersom hon valt att gå klädd i slöja.
- Även om jag får mycket reaktioner av alla de slag blev jag chockad av det språkbruk som man använde om henne, en ung mamma som bara försöker leva vardagsliv i Sverige och glömma det som hände i Mogadishu. Henne kallar man för "muslimsuggan" och "pingvinhonan", sådana avhumaniserande ord.
Texten om Malyun finns självklart med i "Sverige forever in my heart", liksom artikeln som fått ge namn åt boken, en beskrivning av hur ungdomar i Kattarp i augusti 2008 attackerar ett jourboende för bostadslösa asylsökande. 50 meter från byggnaden ligger en utbränd grillkiosk där någon klottrat hakkors och den svengelska texten "Sverige forever in my heart".
Men Niklas Orrenius har också varvat texterna från Skåne med utblickar mot resten av världen. Han besöker Guantanamo Bay på Kuba, följer medborgargarden som jagar mexikanska immigranter i Arizonaöknen och skildrar svältens och motsättningarnas Turkana i norra Kenya.
- Främlingsfientlighet, misstänksamhet och rädsla för det främmande ser väldigt lika ut överallt i världen. En gubbe utanför Kristianstad är väldigt rädd för att åka in till staden för han tror att man blir nedslagen direkt då. Likadant lät det i Amman i Jordanien när jag skulle åka ned till marknaden. "Det är livsfarligt där, man kan få en kniv i sig, där är det bara en massa irakiska flyktingar".
Du intervjuar extremister på båda sidor av det politiska och religiösa skranket. Kan man säga att du strävar efter en mer objektiv journalistik?
- Jag tror inte att man kan vara objektiv, men jag tycker att man ska försöka sträva efter att förstå alla människor, att man ska kunna se sig själv i dem till och med. Stämplar man bara folk som idioter, utan att ge någon bakgrund, då går det inte att förstå någonting.