Revolutionen som blev ett folkmord
1975 "befriade" de röda khmerernas gerillaarmé huvudstaden Pnom Penh i Kambodja. Amerikanerna och deras hantlangare hade just schappat. Slutpunkten för Vietnamkriget hade satts.
Författaren P O Enqvist gjorde det, politikern Birgitta Dahl likaså. Vietnamaktivisterna hade vid det här laget tappat tron inte bara på Sovjet utan också på Kina och Vietnam. Eftersom de var mäkta troende behövde de en ny förebild och satsade nu på Kambodja - "Kampuchea". Tala om att satsa på fel häst!
I själva verket blev den omedelbara utmarschen ur miljonstaden en dödsmarsch. De som överlevde blev tvångsarbetare till hungerransoner. Snart inrättades tortyr- och dödsläger. Minst 1,7 miljoner människor - en femdel av befolkningen - försvann under de dryga tre år "experimentet" varade.
Vietnam gjorde slut på eländet genom en invasion i december 1978.
*
Just innan, på hösten, besöktes landet av en svensk vänskapsdelegation med Jan Myrdal i spetsen. Delegaterna förstod inte att de mötte 1900-talets grymmaste och mest inkompetenta diktatur. Tvärtom lämnade de synnerligen positiva rapporter som kamraterna därhemma svalde. Hur var detta möjligt?
Peter Fröberg Idling söker besvara den frågan i den andlöst spännande boken "Pol Pots leende". (Pol Pot var Khmerernas ganska anonyme ledarfigur.) En invändning bara: ibland är det svårt att skilja mellan dokumentation och fiktion.
Det problemet finns inte i Jesper Huors samtidigt utkomna och mycket välskrivna "Sista resan till Pnom Penh". Det går bara inte att förstå att författaren kunnat skriva så lättillgängligt om något som måste vara mycket tungt för honom personligen.
Böckerna överlappar varandra på ett märkligt sätt. I Fröberg Idlings bok berättas om en blond kvinna i den svenska delegationen som senare blev ordförande i Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea. Något mystiskt vidlåder hennes gestalt. Det berättas att hon ville passa på att fråga efter sin försvunne före detta man men att kamraterna beslutade att förbjuda detta. Till skillnad från de övriga resenärerna nekar hon att låta sig intervjuas av författaren. Och författaren är mån om att inte avslöja hennes identitet.
*
I Jesper Huors bok förstår vi att kvinnan är hans mamma! Och mannen Marita ville fråga efter är Jespers kambodjanske far Someth. Från början var det meningen att föräldrarna tillsammans skulle ha bosatt sig i det nya Kambodja men de nya makthavarna ville absolut inte släppa in en europeisk kvinna.
Då for Someth efter mycken tvekan ensam för att ansluta sig till revolutionen efter att först ha underkastat sig en meningslös utbildning i det sterila Nordkorea.
1999 reser Marita och Jesper till Pnom Penh och nu får de visshet. Sanningen är ohygglig. De besöker S-21, regimens tortyrcentral, numera turistattraktion. Plötsligt står de inför ett foto av den tydligt torterade och förvirrade Someth. Han hade uppenbarligen gripits omedelbart vid hemkomsten som "förrädare". Och mor och son vet att ingen slapp levande från S-21.
*
Varför,varför?
En fundamental förklaring till delegationens blindhet 1978 och de röda khmerernas grymhet är USA:s folkmord mot Vietnam och Kambodja vid denna tid. Mannen bakom denna i det längsta hemlighållna amerikanska utplåningspolitik mot det lilla oskyldiga landet var för övrigt president Nixons rådgivare doktor Kissinger. Mannen lever än och är idag rådgivare åt - just det - George W. Bush!
Det var alltså lätt - alltför lätt - att då avfärda alla oroande rykten som amerikansk propaganda. En stor del av Kambodja bestod nu av bombkratrar. Drastiska åtgärder var av nöden. Kambodja hade nästan inga materiella eller personella resurser kvar.
Fröberg Idling reste för sin del djupt in i djungeln för att i sista stund få intervjua överlevande revolutionsledare. På ett beundransvärt sätt lyckas han rekonstruera hur de tänkte. Ledarna var få och ensidigt intellektuella och därför farliga personer. Farliga därför att de helt lät sig styras av den logik och marxism de snappat upp under studentåren i Paris.
Känsla och medmänsklighet undertrycktes helt. Målet var allt och alla medel för att snabbt komma dit var tillåtna. De underlydande ute i landet vågade bara komma med starkt friserade produktionsrapporter som i sin tur gav upphov till ännu orimligare krav från ledningen.
När klyftan mellan mål och verklighet sent omsider upptäcktes fanns bara ett svar: förrädare, massor med förrädare!
*
Något man alls inte ville förstå på under 60-70-talen var att alla krig, även befrielsekrig och gerillakamp är stark förråande. När de röda Khmererna kom ut ur djungeln efter ett långvarigt gerillakrig för att befria Pnom Penh stod deras krigare till stadsbornas skräck inte att känna igen. Huvuddelen var tygellösa mordgalna barnsoldater.
Ledarna för sin del satsade stenhårt på att exploatera kambodjanernas nedärvda motvilja mot kineser och vietnameser. Plötsligt var allt framstegstänkande som bortblåst. Ytterligare en förutsättning för ett folkmord hade skapats.
Vi vet att nationalismens och främlingshatets rävgift är en nödvändig om än inte tillräcklig orsak bakom alla folkmord.
Sammanfattningsvis: de här två böckerna förklarar varför revolutionen i Kambodja omedelbart förvandlades till ett folkmord. Om bägge gäller att de är så bra att läsaren glömmer tid och rum.
Så jobbar vi med nyheter