Publiken umgås med det här i en och en halv timme, men om du går klokare därifrån är inte alls säkert. Det kanske är skönt, som en trygghet i att det faktiskt inte finns en enda rätt väg. Det tror i alla fall Linus Fellbom, regissör (lilla bilden).
– Den enda sensmoralen man kan hitta är att det är svårt att vara människa, att drabbas av sorg och vilja veta vad som händer sedan, säger han.
Repetitionerna har varit fyllda med olika inlägg och långa samtal, speciellt kring aktuella händelser och utförda handlingar som vi får erfara genom nyhetskanalerna.
– Varje dag när man kom till repetitionslokalen hade man något nytt att ta upp. Det har varit otroligt mycket diskussioner, en lång existentiell process, berättar Linus Fellbom.
Det låter som att publiken har en tung föreställning att vänta, men också rolig. Den innehåller både skratt och gråt, allt på samma gång. Manus är skrivet med brittisk skärpa, pratigt, vitsigt, dråpligt och roligt. På slutet blir det dock rätt sorgesamt, eller som regissören själv beskriver det, världens snorfestival.