Ringside rockade Borgen
Ringside har blivit en långlivad show för Jerry Williams. Efter scenföreställning och folkparksturné är den nu ute på en vända i Riksteaterns regi.
Iklädd vit kavaj tar rocknestorn Jerry Williams publiken med på en nostalgitripp i den tidiga rockmusikens tecken. Till sin hjälp har han det kompetenta sjumannabandet Rebel Dela Questa. Bland medlemmarna återfinns Anders Kotz-bas, Janne Oldaeus-gitarr och Åke Sundqvist-trummor. Vidare ingår Svante Persson-piano, dragspel, Wojtek Goral-sax, Viktor Sand-sax och Kaj Söderström-hammondorgel.
Upplägget är lika enkelt som effektivt. Jerry och bandet lirar igenom hitlåtar, såväl Jerrys egna som andra kända rockartisters. Tyngdpunkten är 1950- och 60-tal. Musik interfolierad av berättelser omkring tidens tecken. Historier framförda på Jerry Williams egen inmutade, omisskännliga Stockholmsslangvariant. En dialektvariant på farlig gräns mot parodi men kommen från Jerrys strupe framtonar den trovärdig och äkta.
Jerry delger exempelvis publiken sina första musikaliska rockmöten. "Long tall Sally" var den första låt som gav outplånliga intryck. Ray Charles köade man för i timmar längst framme vid Gröna Lunds scenkant. Och Elvis Presley såg kompisarna i dubbla bioföreställningar samma kväll, i pausen övade man på hans rörelser. Men andra väckte mindre jubel. Pat Boone på Konserthuset, reklamerad som The Voice, blev en besvikelse. På scenen stod en - mes.
Boxning, turnéliv och hans något okända intresse för hundar är andra ämnen som avhandlas. Tre minuter, det vill säga en boxningsronds längd, är den ultimata tiden, den "man pallar att gå för fullt".
Men musiken är förstås det som dominerar föreställningen. Jerry Williams med band bjuder på en rad klassiker: "Who´s gonna follow you home", "Did I tell you", "Garden Party" och, förstås, "Keep on". Bandet är följsamt och överraskar emellanåt. Som när de dyker upp med en trio saxofoner och det sorgligt bortglömda rockinstrumentet tvättbräda.
Jerry studsar omkring, knycker och jobbar hårt. Den obligatoriska bensparken finns med i det ryckiga rörelsemönstret liksom den kupade handen bakom örat och "fiskgapet".
Jerry Williams ger därmed publiken vad den vill ha och förväntar sig. Och belönas rikligt med applåder, skratt och jubel.
Så jobbar vi med nyheter