Rödluvan är liten och vargen är vild i illustrationerna av gotlänningen Aron Landahl i den nya pekboken "Titta Rödluvan". Bilderna, som är målade i akryl, är en ren fröjd för ögat.
När Aron Landahl fick uppdraget att illustrera boken passade han på att läsa flera varianter av sagan.
– Sagan känns lite grym men oftast är den tillrättalagd i de nyare versionerna. I grundsagan, som är väldigt gammal, tror jag att vargen tillagar mormor och att Rödluvan sen får smaka på grytan, säger han.
Även i denna version äter vargen upp både Rödluvan och mormor, sedan kommer jägargubben och räddar dem genom att skära upp vargens mage med en kniv. Ut hoppar Rödluvan och mormor och vargen flyger direkt upp i himlen och blir en gnistrande stjärnbild i den mörka natten.
– Det är inte helt givet att jägargubben är så snäll, och jag ville heller inte att vargen bara skulle vara den onda och jägaren god, säger Aron Landahl.
Han har själv inte träffat Barbro Lindgren men de har haft kontakt för att diskutera de olika karaktärerna under arbetet med boken.
– Hon bor på Öland och har ingen mejl men vi har skickat brev till varandra via förlaget, och det är först nu efteråt som vi blivit lite brevvänner, säger Aron Landahl.
Han berättar att han ibland fick göra nya skisser efter att Barbro Lindgren tyckt till.
– Hon hade lite synpunkter på att Rödluvan var för gammal och jag hade kanske gett mormor en rullator på de första skisserna, Barbro ville att mormor skulle vara lite mer tidlös. Men ibland har jag stått på mig och tänkt att det jag gjort skulle bli bra, säger han.
Även vargens karaktär har växt fram under arbetets gång.
– När jag höll på med de här illustrationerna delade jag ateljé med en biolog som håller på med rovdjur. När han fick se vargen sa han "Åh vad fint, är det en fågel?" Då gick vargen på två ben och jag fick tänka om lite, när inte ens han, som jobbar med vilda djur, såg att det var en varg, säger Aron Landahl.
Illustrationerna är ibland nästan lite läskiga men med roliga inslag och fina detaljer som man bara ser om man tittar extra noga.
– Det är lite mörkt och mystiskt. Det är inte som att jag vill skrämmas men jag gillar när det känns lite spännande, säger Aron Landahl.