Rodnina får man gärna förstå

Rodnina kom både tvåa och trea i SM för Visby boxningsklubb och nosade på en plats i landslaget när hon la av.
-Det gick åt för mycket hjärnceller i boxningen, skrattar hon med ett fotomodellsleende.
Tidigt tänker man på hur klassiskt utseende hon har, men med en väldigt närvarande utstrålning.
-Jag ville ha kvar hjärncellerna till konsten, deklarerar hon ståtligt och det stora leendet brakar loss igen.

*
Det ska vi nog vara glada över om boxningsvärlden ursäktar. Rodnina Drottenmyr har en ovanligt avslappnad syn på det egna skapandet i synnerhet och konst i allmänhet. Hon arbetar helst i alla dess former. Tycks tidigt tagit lätt på den konstnärliga process där prestationsångesten häckar året om.
-Jag tycker om konsten som den är, det jag gör kommer av en förkärlek till livet. Om det så är en liten nymfparakit avbildad eller en stor olja. Abstrakt eller konkret så slår sig Rodnina fri från konstens undertoner, och bara gör det som faller henne in.
Ett kanske litet respektlöst förhållningssätt om man jämför med de konstnärer som år efter år enträget jobbar på i en teknik och väljer ett område.
-Jag tror inte att man blir bättre av det. Jag tycker att allt hör ihop, det jag får inom grafiken kommer igen i skulpturen och vice versa.
Men hon är främst skulptör om hon måste välja och jobbar tredimensionellt.
-Det skulle vara korkat att säga "jag är grafiker", jag tror inte på att dela in saker och ting i fack. Det begränsar bara.
*
Vi sitter nere i en villakällare i Visby i en ljus soffa med ett staffli och palett i ena hörnet. Rodninas egenbyggda målarlåda med en sisådär åtta år på nacken står öppen. Det är en egen lägenhet med kök och flera överfulla fruktfat i pappa Alf Hallgrens hus. När vi sitter där känns det ändå på något vis som ett förvuxet flickrum. Eller iallafall något tillfälligt. Som om hon är på väg bort. På väggen hänger bilder på Rodnina med vänner och på staffliet står ett porträtt på sonen Cobes pappa. De ska åka till Los Angeles i augusti, och känns det bra blir de nog kvar.
Rodnina menar att man måste söka sig ut på den internationella marknaden om man vill nå ut som konstnär i dag, och USA känns som en mer elastisk plattform än Gotland.
Genom en konstnärsvän där förbereder hon nu sin första internetutställning. Rodnina klagar inte på klimatet för konstnärer på Gotland, men lite väl många har de blivit för öns storlek.
-Jag tror att det gäller för Sverige generellt, man måste visa sig i världen för att kunna försörja sig.
Även ateljé kostar. Rodnina har nu sålt sina stenar, de hon brukade gå loss med vinkelslipen på på baksidan av huset i villaträdgården. Inför utställningen i Roma hyrde hon in sig på Grafikverkstaden.
-För konstnärer som inte har råd med en egen ateljé är det ett viktigt rum. Kommunens prat om att lägga ner Grafikverkstaden var absurt.

*
I den senaste grafiken har Rodnina arbetat mycket med ansikten, som horisontellt sett blir landskap och en dag kanske också kommer att ställas ut så. Osedd är ännu en jättelik olja från en båttur till Zanzibar i Tanzania som hon ska ha med på internetutställningen.
Rodnina valde av alla ställen under sin tid på Konstskolan i Visby att vara utbytesstudent i Afrika. En fortsättning efter gymnasiestudier på estetiska programmet på Säve.
Båtturen gjorde de en stjärnklar natt som det verkade regna in i båten. Så obarmhärtiga var vågorna och Rodnina minns hur de kom darriga fram. Målningen fångar stunden av ovisshet, genom guidens blick på båten. Om han ser orolig ut kanske man kan förstå hur Rodnina kände sig.
Rodninas konst får man gärna förstå. Hon sysslar inte med obskyr konst och upplever ingen längtan åt symbolik. Hon känns ung och frisk i en opretentiös ansats. Kanske tänker hon i ett arbetssätt som kommer att passa framtiden?

*
-Folk vill ha konst som tilltalar dem. Eller hur? Jag är ingen svår konstnär. Jag grubblar inte och överanalyserar inte. Visst kan en konstnär som har stora politiska frågeställningar måla utifrån det, det är inget fel. Men jag tänker sällan i idé eller koncept på det viset.
Gärna hade Rodnina blivit politiker. Men då snarare en andlig form av ledare. Hon läser Dalai Lama och Shakespeare, tycker att den nutida skönlitteraturen surrar runt det som det redan satts ord på för hundratals år sedan.
- Allt går runt, kommer tillbaka till en. Vi måste ta hand om varandra i dagens samhälle och skapa tid för oss själva och det vi tycker är viktigt. Tid är värdefullt.
*
Rodnina kan inte komma på någon svensk politiker som tar vara på de
värderingarna i dag. Men hon tycker att USA:s utrikesminister Colin Powell är bra.
-Men kändisskap är ointressant, en människa är en människa. Vad man än gör eller har gjort, säger hon och ser för en gångs skull allvarlig ut.
Annars skrattar hon högt och mycket, en mer uppsluppen konstnär får man leta efter.
Konstnärliga förebilder har hon i Leonardo da Vinci och vår egen Carl Milles.
Skulpturen är formen hon förälskat sig svårast i. Och mannens respektive kvinnans kropp.
-Jag är helt fascinerad av muskler och anatomi! En dröm är att få skulptera en hel vägg av bara en kroppsdel. En skuldra eller en navel kanske.
Kanske går det i USA; landet med förkärlek för det stora formatet.
Går det vägen kan Gotland ha förlorat en ung lovande konstnär. Något av en rebell i all sin tillgänglighet i en annars ganska ofta stängd och introvert konstvärld.