Roligt att det tragiska får vara så roligt

WES ANDERSON är regissören som satte stil i begreppet stilisering. Inte ett hårstrå har kommit med i "The Darjeeling limited" utan att Anderson först kammat, färgat och permanentat det. Han har förstås alltid jobbat så. Men nu kommer betalningen.
"The Darjeeling limited" inleds med en kortfilm från ett hotellrum i Paris där Jack Whitman (Jason Schwartzman) väntar på kvinnan som inte älskar honom. Det är tio minuter där kärlekens frånvaro blir det största beviset på kärlekens närvaro, det är så laddat i sin skönhet att det hade räckt för hela filmen och hela Filminstitutets filmstödsbudget.
Att det dessutom ramas in av Peter Sarstedts låt "Where Do You Go To My Lovely", som sammanfattar hela det bitterljuvt svängande 60-talet, är ytterligare ett bevis på en Anderson i samma toppform som han visade i "The Royal Tenenbaums".
Sedan börjar själva filmen. Tre bröder, varav Jack är en och de två övriga spelas av Adrien Brody och Owen Wilson. De gör en resa för att hitta tillbaka till varandra, och tydligen finns de i Indien. Alla är de kraftigt dysfunktionella på sina charmiga sätt. Precis som i "Tenenbaums". Det är roligt för att det är tragiskt samtidigt som det får vara roligt.
"The Darjeeling limited" är en film som får mig att önska att jag hade bröder. Skit samma om de är trasiga galenpannor, bara det är bröder.
Deras linjära resa genom Indien, och sig själva, punkteras med jämna mellanrum av dessa makalösa Andersontablåer där han målar upp en ögonblicksbild av skönhet, ett stilleben som går direkt in och bäddar ner sig alldeles intill hjärtat.
Jag tror att Wes Anderson spände sig i "The life aquatic". Då försökte han göra en extrem Wes Anderson-film. Här försöker han göra en extremt bra film. En film med värme, ärlighet och den skrattfria humorn. Alla med syskon måste se den. Alla utan också.