Roligt och burleskt men mest mänskligt gripande

Med en postmodern belysning av den gotländska konsten genom historien får publiken inte bara veta att det gotländskaste av allt gotländskt, självaste "Gutasagan" inte är så där genuint gotländskt som många kanske tror. Dessutom kastas vi med tvära dragningar mellan burleskerier och skrönor som river ner skrattsalvor - till djup och intim sorg.
Ulf Palmenfelts text, "Tavlar är väl ingen konst - Den gotländska konsten i postmodern belysning", med Evert Jansson ensam på scenen bildar en saga om människorna som är både rolig och burlesk, nästan på gränsen till det plumpa emellanåt, och samtidigt så mänskligt sorglig och fylld av berättelser som är gripande.
Så blir det när man pendlar mellan mänsklighetens yttersta poler, det elaka och jävliga kontra det djupt mänskliga, det öppet rasistiska och den mångkulturella möjligheten, det förhärdade kontra det intima och kärleksfulla. Allt i en enda person.

*
I torsdags kväll var det genrep och i går kväll var det premiär i Tofta bygdegård för Länsteaterns senaste bygdegårdsturné. Drygt 30 bygdegårdar är hittills inprickade fram till mitten av december då den 45 minuter långa monologen kommer att spelas som scenlunch på hemmascenen.
Den lokala bygdegården i socknen Kulstäde skall få besök av den kände konstvetaren fil lic Sven A Ohlsson. Han ska hålla ett föredrag om gotländsk konst och manuskript till föredraget och bilderna finns redan på plats när han i sista stund tvingas lämna återbud.
Katastrofen är nära förestående när bygdegårdens vaktmästare och bygdens egen son Olle griper in i handlingen. Det blir nu han som tar på sig ansvaret att stå för en stunds bildning i bygden. Att bildningen denna gång kommer att handla mindre om gotländsk konst och mera om bygden och dess innevånare var det ingen som från början anat, allra minst Olle själv.

*
Textförfattare Ulf Palmenfelt och skådespelare Evert Jansson känner varandra väl genom ett flertal samarbeten på scenen. Att förmedla denna text svart på vitt är i det närmaste ogörligt, men på scenen i Evert Janssons gestaltande av Olle blir det ändå möjligt - och det får även en mycket vidare mening.
Här finns de skrönor och halvsanningar och de livslögner som vi alla lever med, på ett eller annat sätt, och det kräver också en lyhörd regi av Hans Henriksson för att få fram nyanserna. Det gäller från sättet att lägga in en snus mitt i en mening till att hantera det manuskript som han läser ur.
Ulf Palmenfelt text och Hans Henrikssons iscensättning ger dock publiken en del ledtrådar att suga på under spelets gång, från att "tolkaren är en del av tolkningen", "ingen tolkning har företräde framför någon annan" till att "tolkningens nycklar kan hämtas ur skilda idévärldar" och "att allt är i rörelse".
Evert Jansson lyckas ännu en gång gestalta en man ur det mänskliga släktet så rakt och kompromisslöst att det blir otäckt nära.
Och så fungerar naturligtvis föreställningen som en liten lektion i gotländsk konsthistoria.