Rymdeposet Aniara håller än

Nu är det regissör Lars Rudolfsson som styr rymdskeppet, med dryga 20-talet av sina främsta skådespelare, och därtill en niomannaorkester och nyskriven musik av Andreas Kleerup, samt påkostad scenografi i form av en rörlig rymdfarkost/teaterscen av sommargotlänningen Sören Brunes.
Brunes låter åskådarna handgripligt föras in i rymdskeppet via scenen till sina platser. När föreställningen börjar vrids rymdskeppet och vi blickar in i en teatersalong, identisk med den vi sitter i, om än i mindre skala.
Så reser sig farkostens personer en efter en ur bänkraderna och först då inser vi att den fiktiva salongen är mindre än vår. Eller att skådespelarna är jättar. Vithåriga varelser, drabbade av den radioaktiva jorden, är på väg ut i rymden och en ny hemvist. Men rymdskeppet hamnar ur kurs och far med sitt innehåll mot intigheten.

Märkligt aktuell
Martinssons versepos skrevs i skuggan av hot om kärnvapenkrig och med de första sputnikarna i rymden. Texten kretsar kring krig och miljöförstöring och känns märkligt aktuell också idag med ekosystem som slås ut, länder som sjunker ned i havet, befolkningar som hotas av uttorkning eller översvämning.
Det är ingen lätt textmassa; Rudolfsson kortar och stuvar om, samtidigt som han lyfter Martinssons täta naturpoesi till stundom svindlande höjder.
En efter en träder skådespelarna fram. Sven Ahlströms berättare är den sammanhållande med de längsta poetiska reflexionerna. Sven Wollter spelar den gamle trötte rymdmatrosen som lever tack vare sina minnen. Dan Ekborg är den osannolike clownen i svarta trikåer som lockar oss till gråt och skratt. Sara Jangfeldts levnadsglada Daisy Doody är virtuosen i sång och dans. Claire Wikholms "Miman" blir vår tröstande robot som tar mänsklig form som storslagen rödhårig mamma.
Men först och främst är de tjugoen skådespelarna en ensemble, där det är de gemensamma avtrycken som består och lyfter föreställningen.
Musiken är enkel och genial, Andreas Kleerup och Carl Bagge låter stråkensemble och slagverk vemodigt klaga i enkla grundackord som går genom märg och ben. Och äntligen, dyker hon upp i andra akten med några oförglömliga solonummer, den blinda självlysande poetissan, Helen Sjöholm, med sin vemodigt klara sopranstämma som för oss bort i det stora allvaret och oändligheten.

Det finns ett hopp
Lars Rudolfsson backar inte för det svåra; hans skådespelare blir ett med Martinssons poesi och rytm, musiken och koreografin lyfter in pjäsen i nuet och får åskådarna att förstå parallellerna till dagens miljöförstörelse och krigshot.
Med Sören Brunes scenografi blir vi en del i föreställningen och ser rymdskeppet och livet brisera inför våra ögon.
Aniara kom till i ångest och hot men här finns trots allt ett litet hopp: om människan förmår känna ansvar och om hon vill förändra finns möjlighet att undgå den slutgiltiga katastrofen.
Skulle vi tänka ut konsekvenserna av den verklighet vi lever i skulle vi dö av skräck. Eller förändra världen. Det är det som är Aniaras budskap.
Martinssons epos är viktigt och Stadsteatern har med sin uppsättning skapat årets mesta gripande föreställning.

Rymdeposet Aniara håller än

I torsdags var det femtio år sedan Stadsteatern i Stockholm öppnade portarna och man firar stort med Harry Martinssons rymdepos "Aniara", som hade sin urpremiär för ungefär lika många år sedan men då på Kungliga Operan med musik av Karl-Birger Blomdahl.