Ryska ockupationen 1808 l del 1 Gotland länge ovetande om ryssarnas anfall mot Finland
Om det ryska fredsbrottet visste man intet på Gotland. Vintern var hård och hade avbrutit postförbindelserna. Landshövding var sedan 1787 viceamiral S M v Rajalin. Han var inte heller på plats. Han hade sedan 1801 varit tjänstledig för att vara generaladjutant för Örlogsflottan och Arméns (skärgårds)flotta. Han var 51 år och hade flera gånger tidigare varit anlitad för sjömilitära uppdrag. Han var mycket uppskattad av Gustav IV Adolf, men i sitt län var han mindre uppskattad. En av hans argaste vedersakare var prosten och riksdagsledamoten Olof Fåhreus. Under beredskapen våren 1801 hade gotlänningarna dessutom varit ganska motsträviga, när han beväpnade dem med de 600 gevär han fått sig tillsända. (Borgarna tog inte ens ut sina 100.) Den misstro som gällde honom, gällde inte den som tjänstgjorde i hans ställe, överste Eric af Klint. Denne hade varit vice (t f) landshövding redan 1798.
af Klint hade varit en frejdad fartygschef på flaggskeppet "Gustav III" 1788-1790. Efter slaget vid Hogland 1788 hade han blivit överstelöjtnant samt kommendör av Svärdsorden med stora korset. Först 1793 blev han överste och fick då som tack för sina tjänster arrendet på Visborgs kungsladugård. Han var samtidigt verksam i lotsverket och blev 1795 lotsdirektör. Det hade gotlänningarna haft nytta av. Han adlades med ett "af" 1805, dvs samma år som Gustav IV Adolf förde in Sverige i kriget mot Napoleon. Det var ett risktagande att låta en så gammal man bära ansvaret för Gotland i krigstid. 1808 var af Klint 76 år.
Vad kunde Eric af Klint ha vetat om läget i februari 1808? Jo, han visste att Sverige var i krig samt att Ryssland 1807 bytt sida och förklarat krig mot Storbritannien. Sverige var därmed denna sjömakts ende återstående bundsförvant. Eftersom britterna på sensommaren 1807 med våld bortfört den danska örlogsflottan, borde han ändå ha känt sig ganska trygg. Tillsammans med brittiska flottan hade ju den svenska sjöherravälde. Mitt i vintern hjälpte detta förstås bara, där det var isfritt. Runt Gotland var havet dessbättre öppet.
Annat var det i Öresund. Att franska trupper via Danmark hotade att invadera Skåne, borde af Klint ha förstått sedan hösten. Då hade ett dansk-franskt förbund slutits. Ännu rådde det inte krig med Danmark, men ett sådant kunde komma innan isen gått upp i Öresund. Örlogsflottan i Karlskrona var infrusen. Ja även den brittiska eskader, som övervintrade i Göteborg.
Skulle en dansk-fransk invasion över Öresund lyckas, kunde de förenade flottorna isolera inkräktarna i Skåne, när isen gått upp. Därför var det viktigt att rusta Örlogsflottan i god tid dessförinnan. I detta avseende hade af Klint ett stort ansvar med att mobilisera Gotlands två båtsmanskompanier.
De ordinarie båtsmännen och dubbleringsmännen hade uppfordrats den 14 resp 24 februari, men dessa order nådde honom inte förrän i början på mars. Då måste han rapportera, att deras inställelse skulle försenas. Samtidigt fick han order om förhyrning av jungmän och matroser från sjömanshuset i Visby. Den gick bra - många anmälde sig villiga. Då visste han ännu inget om det ryska anfallet.
Att risk för ett sådant förelåg förstod af Klint, men han hade ingen anledning att känna detta som ett direkt hot mot Gotland. Han var ju en erfaren sjöofficer. Han kände väl till den svenska försvarsstrategin i Finska viken, där Arméns flotta och Örlogsflottan med stöd av Sveaborg skulle hejda ryskt framträngande samt trygga tillförsel av förstärkningar från det svenska fastlandet. Detta borde hålla ryska företag borta från Gotland.
Mot strandhugg och kaperier kunde han dock inte känna sig säker. Fransmännen behärskade hela den nordtyska kusten och de ryska hamnarna i Kurland brukade normalt vara isfria. Mot detta hot behövde han uppsätta vårdkasar samt organisera ett uppbåd. Eftersom han upptagits av att tillfredsställa flottans behov, hann han inte göra detta, innan han fick meddelandet om det ryska anfallet. Det kom inte förrän den 28 mars!
Då hade de första skeppen ur Örlogsflottan äntligen kommit ut på isfritt vatten. Några dagar tidigare hade den brittiska eskadern sågats ut från Göteborg och börjat patrullera Stora Bält. Danmark hade förklarat krig den 14 mars, men kunde inte hota Skåne utan hjälp av franska trupper. De hindrades emellertid att komma över till Själland av britterna. Om detta förbättrade läge i södra Östersjön bör af Klint ha fått kännedom i slutet på mars.
I Finland var läget mera hotande. Ryssarna hade erövrat Åbo och var i färd med att över isen inta Åland. Sveaborg var sedan den 2 mars belägrat. Efter ett första bombardemang hade ryssarna just börjat parlamentera med kommendanten där, viceamiral C O Cronstedt. Detta kände man inte ens till vid armén i Finland - än mindre i Stockholm. Kungen räknade därför med att kunna isolera ryssarna på Åland, när isen gått upp. Sedan kunde skärgårdsflottan tränga fram mot Sveaborg och den finska armén gå till motanfall söderut.
På Gotland var alla båtsmän mobiliserade. En första omgång med de 300 ordinarie båtsmännen samt 70 inhyrda sjömän var beredda på avfärd. Transportfartyg höll på att samlas och isläget i Kalmarsund lättade. af Klint kunde känna sig nöjd med att få iväg dem i mitten av april.
Någon överhängande risk för ryskt anfall tycktes inte föreligga. Från de kurländska hamnarna kunde förstås smärre företag försökas. Så vitt af Klint visste, fanns där dock inga ryska örlogsfartyg. Skulle några ändå uppenbara sig, kunde de jagas bort av Örlogsflottan. Den borde ju kunna lösgöras från södra Östersjön, när den brittiska flottan återkommit i full styrka.
Genom den sociala samvaron i Visby hade borgmästare Grewesmühl och Visby högre borgerskap säkert ha fått del av samman underrättelser som af Klint. De hade nog också diskuterat läget med honom och fått en uppfattning om hans lägesbedömning. Genom sin handelssjöfart kunde de dessutom själva förstå vad det svensk-brittiska sjöherraväldet betydde för öns säkerhet. Samma kunskaper hade inte bönderna. Detta kan förklara varför borgare och bönder handlade olika, när ryssarna kom den 22 april.
Så jobbar vi med nyheter