Ryska ockupationen 1808 l DEL 2 Brist på krut fick gotlänningarna att kapitulera

Kommendanten på Sveaborg, viceamiral C O Cronstedt, hade tidigare varit generaladjutant för flottorna. 1801 hade han emellertid fallit i onåd, skickats till Sveaborg samt ersatts av Gotlands landshövding, v Rajalin. Detta kan ha haft sin betydelse för Cronstedts stridsmoral. Han hade nämligen, efter ett par veckors parlamenterande, den 7 april ingått ett ärelöst avtal med ryssarna. Det innebar, att han skulle kapitulera den 3 maj, om ingen svensk hjälp siktats dessförinnan. Detta var helt okänt för den svenska krigsledningen. Kejsar Alexander i S:t Petersburg var däremot nogsamt informerad. Han räknade med att parlamenterandet skulle lyckas, om inte den svenska flottan hann till undsättning, när isarna gått upp. Det ville han förekomma genom att inta Gotland.
Den 1 april gav han detta uppdrag till konteramiral Nikolaj Andrejevitj Bodisko. Några örlogsfartyg fanns inte. De låg infrusna i Finska viken, så denne måste nöja sig med nio handelsfartyg. Gotland var ju oförsvarat och kunde tas med överraskning. Att de svenska och brittiska flottorna dessutom var bundna mot fransk-danska företag, ingav honom ett visst lugn. I sin instruktion medgavs han också att "överge" ön, om "omständigheterna fordra" det. Bodisko styrka, 1 800 man och sex kanoner, var ju heller inte stor. Den 21 april avseglade företaget från Libau/Liepaja.

På Gotland hade tillförordnade landshövding af Klint, sedan han den 28 mars fått vetskap om Rysslands fredsbrott, den 2 april beordrat allmogen att sätta upp vårdkasar samt att beväpna sig så gott den kunde. Den 4 april utlyste han en kunglig förordning, som anlänt den 31 mars. Den gällde uppsättning av ett lantvärn om 600 man. Från beredskapen 1801 fanns det kvar 579 hela gevär, varav endast 99 var utan anmärkning. Detta rapporterade tygskrivare Ihre den 9 april. De var av 1725 års modell. Deras papperspatroner var emellertid uppbrutna och krutet sålt. Nytt räffelkrut hade utlovats. När det anlänt, skulle nya patroner kunna tillverkas, ty det fanns 46 500 kulor. I patronerna skulle krutvikten utgöra 1/3 av kulvikten, dvs 13 resp 39 gram. De 2 460 flintorna räckte dock till knappt 25 avfyringar/gevär.
Båtsmännen och de inhyrda sjömännen avseglade till Karlskrona den 15 april. Därmed kunde inskrivningen av lantvärnsmän ta vid. af Klint började i Burs och Garda ting. Han uppehöll sig då på Ungbåtels i Stånga men övernattade i Fardhems prästgård.
Bodisko hade tänkt landstiga på Östergarnslandet, men en dimma hade förirrat hans danske lots till Sles i Grötlingbo. Där fick han grundkänning på förmiddagen den 22 april. Fartygen förde svensk flagg och ingav till en början ingen oro. Länsman Winter i Burgsvik anade dock oråd och efter ett par timmar fick han klart för sig att de var ryska. Då sände han en kurir till häradshövding v Hausswolff i Skogs samt larmade bönderna till Barshalders backe. Trots att ryssarna höll kvar lokalbefolkningen, fick även gästgivaren i Havdhem veta vad som hänt. Hans kurir kom fram till Skogs vid sextiden på kvällen. Denne berättade, att det rörde sig om 3 000 soldater med kanoner samt att ryssarna redan avkrävt kustbönderna hästar. Detta vidarebefordrades till Fardhems prästgård, dit af Klint kom vid åttatiden.
Det var alltså hög tid, när han äntligen kunde ge order om att vårdkasarna skulle tändas och att södra uppbådet skulle larmas. Själv begav han sig till Visby för att larma borgarna och norra uppbådet. Klockan sex på lördagsmorgonen sammanträffade han med borgmästare Grewesmühl och magistraten. Dessa var eniga om att tillråda kapitulation. Annars skulle det bara medföra plundring och förhärjning.
af Klint, som ju var överste, ville däremot göra motstånd och hade beställt vagnar för att köra ut gevären (som med kulor och flintor vägde uppemot 4 ton) till uppbådet. Samma morgon hade drygt 300 bönder samlats till Havdhem, Hemse och Levide under länsmännen Winter och Duse samt f d löjtnant Sturzenbecker. De hade dock måst vika för ryssarna och dra sig upp mot Ajmunds, där f d löjtnant v Schildt förde befälet.
Krut uppmanade af Klint borgarna att skaffa fram. Det kunde de inte. Inför detta nedslående besked ändrade han sig och bestämde sig för kapitulation. Det krut som faktiskt fanns, kände ingen av de närvarande till och det var förstås inte avvägt patronvis. Det hade därför blivit både svårt och tidsödande att dela ut det i lösvikt för att ladda de utkörda gevären. Utan patroner hade också förladdningar behövts. Patroner var viktiga. Det ingick t ex 6,3 miljoner patroner i de då pågående brittiska vapenleveranserna till Göteborg!
Innan af Klint begav sig i väg för att möta Bodisko, lät han sända iväg två båtar med rapport och ränterikassa till Karlskrona resp Kalmar f v b till Stockholm. Köpman Donner i Klintehamn sände en egen båt direkt till Dalarö - ett utmärkt initiativ skulle det visa sig.

När af Klint kom till Ajmunds bro, hempermitterade han uppbådet. Han uppgav senare, att det rörde sig om 500 à 1 000 man, som motvilligt lydde hans order. Ändå hade de bara ett mycket knappt försprång före ryssarna! v Hausswolff, som skulle ansvara för detta uppbåd, hade blivit uppehållen av Bodisko själv. Mellan dem skedde en första förhandling.
af Klint fortsatte några km till Sandäskes gästgivargård, där han mötte Bodisko. Denne lovade att det mesta skulle förbli som förut men förbjöd kommunikation med fastlandet och krävde inkvartering av sin trupp i Visby. På dessa muntliga villkor kapitulerade af Klint den 23 april.
På söndagsförmiddagen den 24 marscherade en rysk jägarbataljon in genom Söderport. Sedan kom ett musketerarregemente och ett 6-punds kanonbatteri. Soldaterna var väldisciplinerade men så pressade av snabbmarschen, att de väckte medkänsla. I Klintehamn fanns redan en postering och till Slite sändes ett kompani iväg. Dit hade transportfartygen dirigerats.
På måndagen kungjorde Bodisko för magistraten, att han som guvernör tagit Gotland i besittning för sin kejsares räkning. Visbyborgarna hade bara att foga sig och ordna kvarter och förplägnad till ryssarna. Dessbättre kunde kronobränneriet (nu en del av Fornsalen) utnyttjas som kasern - men först efter ett par veckor.

Med segerrapporten till Libau avgick även troféer, såsom några äldre uppbådsfanor och de gamla gevären. Samtidigt anhöll Bodisko om förstärkning. En stark sådan höll på att utrustas i Riga och skulle bli klar för övertransport den 20 maj. Till dess måste Bodisko klara sig med vad han hade. Han koncentrerade därför truppen till Visby och lät bygga förskansningar vid östra och södra infarterna (groparna intill Stenkumla väg strax söder om Värnhem kan möjligen vara en rest). Utöver sina egna kanoner hade ryssarna hittat några äldre pjäser i Visby och Slite. Dessutom lyckades de värva 20 gotlänningar. Utkikar sattes upp i kyrktorn liksom bevakning mot att inga båtar gick ut. Att helt hindra detta var dock omöjligt för Bodiskos begränsade styrka.

Bodisko höll annars vad han lovat och lät den avsatte af Klint bo kvar på Visborgs kungsladugård. På sin kejsares order höll han truppen i sträng disciplin och den betedde sig väl. Så länge Bodisko var svag och riskerade svensk-brittiska motåtgärder var detta även i hög grad rationellt. Han behövde också tolkar i sina kontakter med ämbetsmän och präster. De språkkunniga köpmännen Hirsch och Chasseur blev hans medhjälpare i detta avseende. De gotländska ämbetsmännen, som måste följa Bodiskos instruktioner, utkrävde inte rekvisitioner av bönderna förrän den 9 maj. Mycket mer hann inte ske, men dessa "herrar" anklagades ändå för att ha varit alltför medgörliga och hindrat motstånd. Pengar var det dessutom ont om, sedan ränterikassan förts till fastlandet. Man fasade över vad som kunde ske på sikt.
Bodisko, som belönats med S:t Anneorden, visste förmodligen lika litet om läget vid Sveaborg som Gustav IV Adolf. De två kurirer, som Cronstedt avsänt för att underrätta kungen, fördröjdes av ryssarna. Den förste kom inte fram förrän på kvällen den 3 maj. Då hade Sveaborg redan kapitulerat. Katastrof för Finlands försvar! Triumf för Ryssland!
Avledningsmanövern mot Gotland hade alltså inte behövts, men kejsaren räknade ändå ön som en viktig trofé - både strategiskt och ekonomiskt. I hans instruktion framställdes den som rik, vars "sjunkna handel" kunde "återupplivas". I maj 1808 gällde det för Bodisko att försvara den och förverkliga sin kejsares förhoppningar. Det var ingen lätt uppgift.